more than I probably should
Jag kommer ihåg vad nervös jag var innan jag skulle träffa honom ute i somras. Jag visste ju att vi skulle träffas och det gjorde mig så förbannat nervös. Jag och mina kompisar satt på balkongen och jag kommer ihåg hur jag behövde stilla nerverna. Cider efter cider och klunk efter klunk. Men herregud, det hjälpte ändå inte. Klockan tickade iväg och när vi gick mot staden kommer jag ihåg hur jag höll hårt i min mobil. Kollade den konstant. Snart snart snart hör han av sig. Jag bara vet det. Det gjorde han. "Jag vill träffa dig". Jag mötte upp honom, hälsade med en puss och han sa att jag skulle sätta mig vid bordet tillsammans med hans vänner. Men det gjorde ju mig så jävla nervös. Han gjorde mig så jävla nervös. Jag ville inget annat än att sätta mig i hans knä och bara vara. Men jag sa att jag ville möta upp mina vänner och han sa nej men jag pussade honom och sa vi ses sen. Gick med raska steg till mina vänner och sa att jag dör. Jag dör jag dör jag dör och jag tror jag älskar honom. Vi är perfekta tänkte jag, hans lugna och mitt hetsiga kompenserade varandra så förbannat bra. Vi. Ja vi tillsammans var en så bra kombo. Han kom till klubben och jag drog han tätt intill mig och kysste honom. Sen var jag tvungen att köpa dricka och pussade honom på kinden. När jag såg honom nästa gång bytade han nummer med en annan tjej och där stod jag och dog inombords. Vi hade varit så jävla fina tillsammans. Och jag kan inte sluta tänka hur mitt liv hade sett ut om jag bara satt mig i hans knä när han bad mig.
När du var min
Du var den enda på så mycket länge som fick mig att minnas, att det var såhär det kändes att leva. Precis som att allt i mitt liv varit en gråzon och sen plötsligt dök du upp och livet visade sig i regnbågens alla färger. Allt blev bra. Allt smakade gott. Alla människor var underbara, till och med den sura farbrorn i busshållsplatsen, och jag älskade varenda steg jag tog. Jag såg mig i spegelen och tänkte att ja, jag duger verkligen. Jag ser ändå rätt bra ut. Men sen, det kom som en oväntad käftsmäll. Precis som en påminnelse att nej, lycklig, det ska inte du vara. Och så såg jag mig själv i spegeln och såg den fulaste människan jag någonsin skådat. Farbrodern blev plötsligt bara en sur farbror och morgonkaffet smakade piss. Världen blev grå och jag blev så jävla ledsen. Jag saknar färger i mitt liv.
jag vill inte känna såhär längre.
Kom in på världens finaste blogg igår. Hon hade skrivit en mening som jag aldrig tror jag känt igen mig i så mycket som just den meningen. Jag vill inte läsa texter om olycklig kärlek och känna igen mig. För jag vill inte det. Jag vill kunna läsa en text där någon är ledsen över en kille och inte kunna förstå hur hon känner. För jag har glömt hur det är att vara olyckligt kär. Istället är jag personen som skriver om det. Personen som ständigt trampar runt bland olycklig kärlek istället för att inte förstå vad dem menar när någon har skrivit att "jag inte kan andas längre". Jag vill kunna bläddra igenom sånna inlägg utan att lyssna på sorglig musik och tänka på honom. Jag vill kunna bläddra förbi och släcka datorn och somna. Istället läser jag rad efter rad, minut efter minut och natt efter natt. Får inte nog av att känna igen mig. Får inte nog av att läsa att jag inte är ensam och får inte nog av att känna det. Känna hur någon sätter ord på mina känslor.
Heal.
Vet inte. Varför ger livet en aldrig chans att få bearbeta sakerna. Utan alltid när något dåligt händer är det precis som domino. Plötsligt rasar allt och man får ingen chans att reda ut det första. Utan istället sitter man här med massor med saker som gör en ledsen om man vet inte var man ska börja. Varför kan inte en sak hända och att man sedan får läka helt från den, istället för att man ska få ett nytt sår som gör lika ont. Om inte ondare.
please leave.
Har fullt upp med mig själv. Har fullt upp med att försöka må bra och att försöka le. Herregud, jag har ju så mycket att se fram emot. Tar studenten snart och mitt liv börjar på riktigt. Men varför känner jag inte lycka då? Varför känner jag bara sån jävla sorg hela tiden? Trött på att känna det nu. Jag vill känna ren lycka och känna att ja, livet är ju jävligt roligt. Säg mig, när vänder det?
don't be scared darling.
Tycker du att det är lika jobbigt att se min profilbild som jag tycker att det är att se din? Jag tvekar på det. Så fort jag ser den är det som ett slag i magen och ånger flyger över mig. Varför i helvete chansade jag inte? Ni som läser min blogg måste lova att rädslan aldrig får hindra er. ALDRIG. Den ångesten ni får för att ni inte gick hela vägen är inte värt det. Hellre chansa och få reda på än att fega och alltid undra.
ensam.
Är lite ledsen idag. Detta är ingen bra dag. Började tänka på att det kunde vara vi och det gör ju ofta ont när man gör det. Gör lite ont när jag tänker att "jag skulle gjort så", eller jag skulle sagt så istället. Det värsta man kan tänka egentligen. Men det har regnat och jag har känt mig ensam. Fan vad det är jobbigt att känns sig ensam. Att känna sig ensam trots att världen är full av människor. Trots att jag har fullt av människor i mitt liv och trots att jag egentligen kanske inte är ensam. Jag vet inte, har bara känt mig ensam idag. Ensam i en värld full av människor.
Stop the bleeding.
Jag kom ihåg första gången vi träffades efter du hade sagt att du inte ville. Det var en utekväll i december och det var så jävla kallt. Jag var så ledsen så jag ville bara dricka tills jag inte kände. Jag ville bara försvinna. Jag kom ihåg hur jag tog min jacka i garderoben och var påväg ut. Där stod du. Jag kände igen din rygg på 20 meters avstånd. Jag tvekade. Men sen gick jag fram. Puttade till din rygg. Du vände dig om och såg på mig. Jag måste sett förjävlig ut. Gud vad det snöade den kvällen. Du log och hälsade. Hur har du mage att le mot mig efter det du gjorde tänkte jag bara. Jag log tillbaka och kramade dig. Ville inte släppa men gjorde det och gick. Jag gick längst gatan och önskade inget annat än att stanna hos dig.
Memories never die.
Det luktar hans parfym på bussen. Jag klarar inte av det. Drar in andan så djupt att när det tar stopp blir jag anfådd. Herregud vad jag minns nu. Vad minnena plötsligt blev starkare. När jag satt i hans soffa och han kliade mig i håret samtidigt som vi såg på någon film. Hur våra fingrar lekte med varandra när vi skulle gå ut från krogen en gång. Hur du kysste mig. Jag klarar inte av att minnas för det gör så ont.
and it hurts with every heartbeat.
Något som är det bästa jag varit med om i hela mitt jävla liv är när jag var hos honom över natten. Jag satt upp i sängen och han låg ner med händerna bakom huvudet. Vi såg på varandra. Ibland kunde vi vara helt tysta. Men för det mesta så pratade vi konstant. Orden tog inte slut. Vi pratade om kärlek och jag frågade honom hur han såg på förhållande. Om han ville ha det. Han sa att han ibland ville vara fri men det var ändå något som saknades. Jag ville att det skulle vara jag. Jag ville vara det som saknades i hans liv och jag ville att han skulle behöva mig. Men det är ju inte så och när jag tänker på det värker det i mig.
what doesn't kill you makes you stronger.
Jag tror dem flesta har hört den meningen förr. För att översätta den direkt till svenska: det som inte dödar dig gör dig starkare (det som inte dödar härdar). Jag tycker det är fel. När jag tänker på de gånger jag fått mitt hjärta krossat har jag inte blivit det minsta starkare efteråt. Jag har blivit räddare. Jag har blivit en svagare person än jag var innan. Att ta sig ut ur ett förhållande som inneburit mer negativa saker än positiva kan man komma ut som en vinnare och känna sig starkare än förr. Men inte när man är så jävla förälskad och det helt plötsligt tar slut. Det lämnar så mycket frågor. Så mycket frågor man har som man inte får svar på. Var jag för högljudd eller hade jag kanske fula kläder? Borde jag inte sagt dem där orden som kanske fick honom att inte vilja träffa mig mer eller borde jag kanske varit lite roligare. Tillslut slutar man tänka och försöker släppa och acceptera att det inte blir som man trodde. Men man är ändå så jävla mycket svagare. Man känner sig så misslyckad och inte ett dugg starkare i längden. I alle fall inte jag.
We all want love.
Vi satt på en bänk för någon månad sedan ute i duggregnet. Alla andra var där inne och dansade och jag kände känslan så jävla starkt. Jag kunde nästan ta på den. Känslan av att detta var sista gången vi skulle kyssas. Jag visste det. Jag försökte njuta så in i helvete av det. För jag visste efter det att jag måste släppa taget. Han är inte kär i mig, så som jag är kär i honom. Han har inte ens känslor för mig. Han vill bara ha mig när han behöver någon. Inte när jag behöver honom. Så sorgligt egentligen. Att där satt vi. Jag satt där och log mot honom och ville bara gråta och säga att jag kanske älskar dig. Han satt där och tänkte på hur många öl han druckit och att inte gillade när det regnade på hans hår. Tänk att något som är så nära kan vara så långt bort.
vem ska jag tro på.
Jag läser mina gamla inlägg och längtar tillbaka. Eller jag läser ett, jag avslutade det såhär: Plötsligt förstod jag varför det aldrig funkat med dem andra killarna. Låt detta vara, jag brukar inte säga såhär, men jag förtjänar fan att detta går bra. Och nu läser jag dem 2 meningarna om och om igen. Varför förtjänade jag inte det? Varför kunde det för en jävla gångs skull sluta med att jag var lycklig. Helvete vad detta livet kan vara orättvist.
mitt hjärta blöder och det gör så ont.
Jag mår inte så bra just nu hörrni. Har fått mitt hjärta brutalt jävla krossat. Varje gång jag läser denna bloggen kommer jag ihåg när vi kysstes för första gången, och nu har jag sett dig för första gången kyssa någon annan. Det gör så ont så jag nästan spyr. Jag hulkar i mina vänners famnar och jag gråter mig själv till sömns. Vi hörs när jag är redo. Förmodligen snart eftersom detta är som en terapiblogg för mig där jag får skriva av mig.
the botten is nådd.
Såg dig med henne idag. Hon där långa, smala med blondt långt hår. Lyser dina ögon för henne? Jag vet inte om dem någonsin gjorde det för mig men jag tror det. Vet ni att man kan se på killar direkt när dem är intresserade, genom att kolla i deras ögon. Dem lyser. Det är så fint när man står mitt emot en kille och han ser på en medan hans ögon är helt blanka och glada. Jag vill att dina ögon ska lysa in i mina och det gjorde så helvetes jävla ont idag. Det gjorde så ont i min kropp och mitt hjärta när jag såg att du stod precis jämte henne, lite bakom. Precis så hon kunde luta sig mot din axel med sin kropp. Du vände inte ens huvudet mot mig och jag gick därifrån så jävla ledsen.
hate that I love you.
Jag längtar tills denna jobbiga period är över, jag vet vad som väntar mig, been here done this. Denna jobbiga period framför mig som väntar, att vakna och tänka fan, att somna och tänka jag orkar inte vara ensam och att dansa och tänka var är du. Det jobbiga med detta är att jag är van. Jag är van vid denna känsla, hur man nu kan bli det, och jag vet att jag kommer må bättre. Så småningom. Det kommer att ta ett tag, kanske några månader. Men sedan ska jag må bra. Sedan förtjänar jag att må bra. Sedan ska jag hitta en balans i mitt liv och sedan ska jag njuta av livet. Jag orkar bara inte vänta.
svartsjuk.
Svartsjuk. Varför finns det ens? Varför fick jag en dubbel dos av det och varför kan du inte ens få prata med en tjej utan att jag måste gå ifrån bordet och se mig själv i spegeln och upprepa "skärp dig, skärp dig, det är bara en kompis, skärp dig". Jag visar det aldrig, aldrig. Jag tror att folk inte egentligen ens vet om att jag är särskilt svartsjuk. Denna egenskap hos mig hatar jag. Den är så jobbig och får mig att må så dåligt. Är jag ensam om detta? Jag är medveten om att flertal är svartsjuka men mina kompisar blir ofta förvånade när jag berättar att jag grät inne på toan för att jag såg han krama en tjej. Deras svar blir ofta "Namen, skojar du? Det var ju hans gamla skolkompis". Denna onödiga energi som gör så ont i kroppen. Det gör ont i mig och det är bara för jag bryr mig om dig. Har du någonsin varit svartsjuk för jag kramat en kille? Och har du någonsin varit tvungen att lämna bordet bara för att se din spegelbild och försöka lugna ner dig bara för du sett mig kolla på en kille? Jag tvivlar på det.
Can't take this shit anymore.
Förlåt hjärtan. Förlåt för att jag stängt ute er under en tid. Men denna bloggen handlar om kärlek och kärlek för mig just nu ger mig ångest. Det ger mig så jävla mycket ångest och så jävla mycket stryk. Var längesedan jag var såhär ostabil känslomässigt. Ibland kan jag plötsligt börja gråta, jag tänker på oss på bussen och måste nypa mig själv i armen för att jag inte ska börja gråta och jag måste bita mig i läppen för att inte börja darra i underläppen. Kärlek alltså, denna känsla. Ni vet när man trodde att det skulle bli vi och man såg sig själv spendera fredagskvällen i ens säng med en påse godis? Ni vet när man trodde man skulle gå hand i hand genom stan och ni vet när man trodde att han skulle laga mat åt en medan man själv satt på köksbänken och bara skådade hans rygg? Och sedan plötsligt får man reda på att han bara körde ett jävla spel och allt man var, var ett namn i hans kontaktlista som man kunde smsa när man satt och väntade på bussen och hade tråkigt, eller när man kände att man behövde ett strul. Vi delade på ordet kärlek och jag tog kär medan han tog lek.
I could use somebody.
Jag måste komma över honom. Detta insåg jag igårkväll. Det räcker. Jag tål inte mer psykisk stryk. Mitt hjärta är som en boxningsmatch och matchen måste ta slut nu. Jag förlorade tror jag. Den som vann var nog ingen. Du vann inte, men du förlorade inte heller. Du vann inget, förlorade inget. Jag vann inget men jag förlorade allt.
you're not sorry.
I fredags var jag på en fest. Jag och mina kompisar hade så roligt. Vi skrattade och dansade och struntade i vad varenda person tänkte om oss. Men plötsligt bara kändes allt så meninglöst. Jag hatar dig för att du får mig känna att det var meninglöst. Hur det kan vara meninglöst att stå med mina närmsta vänner och dansa till favoritlåtarna. Det är ditt fel. Eller egentligen mitt fel som känner för dig. Men om du inte visat ditt intresse så förbannat mycket som du gjorde, hade jag inte känt mig så meningslös. Jag var tvungen att gå ut, frisk luft, frisk luft. Satte mig på trottoarskanten och såg på en av mina vänner som följt med. "Varför hör han inte av sig?". "För han är en skitstövel". Han är det, ett jävla as rent ut sagt. Jag förtjänar respekt och han visar inte det gentemot mig. Han har inte behandlat mig med respekt någon gång. Hur fan kan man falla för någon som man vet inte kommer fånga en?
