Ångest.
Det äter upp mig. Får mig att bara vilja åka härifrån. Lämna allt. Lämna alla gamla förälskelser. Lämna mitt hjärta som fått för mycket skit än vad det förtjänat.
Heal.
Vet inte. Varför ger livet en aldrig chans att få bearbeta sakerna. Utan alltid när något dåligt händer är det precis som domino. Plötsligt rasar allt och man får ingen chans att reda ut det första. Utan istället sitter man här med massor med saker som gör en ledsen om man vet inte var man ska börja. Varför kan inte en sak hända och att man sedan får läka helt från den, istället för att man ska få ett nytt sår som gör lika ont. Om inte ondare.
Längtan.
Tänk vad många förhoppningar det är när man är ute. Man har satt på sig sin finaste klänning som man egentligen inte har råd med men man ville ju vara extra fin. Eller att man började sminka sig extra tidigt bara för ikväll ville man ju se finare ut än vanligt. Hur man fixar sitt hår och blir besviken när det inte blir som man vill. När man drar på sig sina finaste underkläder med förhoppning på att han ska få se dem samma natt. Hur man borstar tänderna ordentligt innan man åker iväg för att träffa sina kompisar. När man sedan går in på klubben och sitter ner och letar. Söker med blicken över klubben för att hitta honom. Där är ju hans kompis han måste vara här någonstans. Försöker skratta extra högt och prata extra mycket nära, bara för om han ser det kanske han börjar gilla mig. Sen kommer han. Allt i magen knyter sig och det spritter i hela kroppen. Plötsligt spelar det ingen roll att man pratar nära med någon. Det är ju inte han jag vill prata nära med. Man slutar lyssna och börjar längta. Längta efter hans fingrar längst ens kropp. Längta efter hans kyssar och längta efter att vara anledningen till att han ler. Längta efter att sitta nyvaken i soffan med duntäcke och kolla nyhetsmorgon med honom. Plötsligt börjar man längta efter honom, trots att han är i rummet. Tänk att något så nära kan vara så långt bort.
Be mine.
Vad jag hatar när ärr förändrar en. Jag hatar när gamla saker får en att missa nya saker. När saker som varit får en att undvika saker i framtiden. Hur man kan vara dödskär i en kille man träffade för två veckor sedan men låter killen man träffade för 2 år sedan få en att inte våga. Det gjorde ju ont förra gången och tog så lång tid att bli bra igen, orkar inte den processen igen. Eller hur man känner att man inte smsar för jag vet ju hur det känns när man inte får något svar. Eller när en låt spelas när man är lycklig och står på ett dansgolv, och minns och det svider i halsen för allt man vill göra är att gråta. Vissa saker kan man bara inte kontrollera, en sån sak är kärleken.
please leave.
Har fullt upp med mig själv. Har fullt upp med att försöka må bra och att försöka le. Herregud, jag har ju så mycket att se fram emot. Tar studenten snart och mitt liv börjar på riktigt. Men varför känner jag inte lycka då? Varför känner jag bara sån jävla sorg hela tiden? Trött på att känna det nu. Jag vill känna ren lycka och känna att ja, livet är ju jävligt roligt. Säg mig, när vänder det?
