- en blogg om kärlek

Det har kommit till en punkt i mitt liv då jag sätter trygghet före lycka. Egentligen går väl dem ofta hand i hand. Men kärlek för mig är inte trygghet. Kärlek för mig är så långt ifrån trygghet man kan komma. Kärlek för mig är den största rädslan jag har. Att hela tiden gå runt och vara så livrädd över att jag inte ska duga för honom, eller att jag kanske inte är tillräckligt vacker för honom. Herregud hur ska man ens kunna se på mig när jag har dem där finnarna på hakan. Eller ens bli attraherad av den kropp jag har. Så fort jag blir kär, eller intresserad av någon är det som om någon drar bort en matta under mig. Jag har ingen kontroll och mitt liv blir bara en enda röra. All trygghet försvinner och killen jag gillar har fullständig kontroll över mitt mående. Det har kommit till den punkten i mitt liv där jag värdesätter trygghet före allt annat. Och därför vet jag inte om det är värt det längre. 

Jag behöver alltid få ett avslut. Alltid. Räcker inte med att något rinner ut i sanden. Utan måste få ett obesvarat sms, eller en reserverad kram eller kanske ett rakt nej. Jag måste få det för att kunna gå vidare. Annars tänker jag alltid men tänk om han kanske vill men inte vågar eller tänk om han vill men inte kan höra av sig. Tänk om, tänk om, tänk om. Dessa ständiga bortförklaringar jag gör som får mig att ständigt dra en på börjad relation till sin spets. Men jag måste. Annars kan jag inte gå vidare utan att tänka en massa. Det är så mycket lättare när man fått reda på att han inte vill för då slipper man tänka på så mycket utan då vet man. Även fast det gör ont så in i helvete. Så går det ofta över fortare än när man ska analysera. Som att riva av ett plåster. Bättre att få det gjort än att dra ut på smärtan. 

Där sitter hon i tunnelbanan. Hon är så vacker. Långt hår i perfekta lockar och längst upp på huvudet har hon en hatt. Hennes ögon ser lugna ut men det dem utomstående inte vet är att hon för tillfället har panik. Hon har för tillfället en extrem ångest och trots att hon ler mot farbron som slår sig ner i sätet framför vill hon bara skrika. Skrika och slå i väggarna och gråta samtidigt som hon faller ihop i en hög. Men hon biter ihop. Hon ser så lugn ut och hennes ångest som stiger mer och mer för varje station befinner sig endast i hennes kropp och huvud och hon är mycket medveten om att ingen någonsin kommer få reda på det. Bara hon och så kommer det att vara. Det regnar och det gör henne så jävla hopplös. Det är hennes tur att gå av och hon tar sin väska och ställer sig upp. Blickarna dras mot henne och trots att hon är medveten om det vill hon bara kolla på dem och skrika att ni har inte en jävla aning om hur jag mår. Ni har inte en jävla aning om hur det känns att känna sig såhär. Hon ler, går ut och sträcker på sig. Om ni bara visste. 

Jag kommer ihåg vad nervös jag var innan jag skulle träffa honom ute i somras. Jag visste ju att vi skulle träffas och det gjorde mig så förbannat nervös. Jag och mina kompisar satt på balkongen och jag kommer ihåg hur jag behövde stilla nerverna. Cider efter cider och klunk efter klunk. Men herregud, det hjälpte ändå inte. Klockan tickade iväg och när vi gick mot staden kommer jag ihåg hur jag höll hårt i min mobil. Kollade den konstant. Snart snart snart hör han av sig. Jag bara vet det. Det gjorde han. "Jag vill träffa dig". Jag mötte upp honom, hälsade med en puss och han sa att jag skulle sätta mig vid bordet tillsammans med hans vänner. Men det gjorde ju mig så jävla nervös. Han gjorde mig så jävla nervös. Jag ville inget annat än att sätta mig i hans knä och bara vara. Men jag sa att jag ville möta upp mina vänner och han sa nej men jag pussade honom och sa vi ses sen. Gick med raska steg till mina vänner och sa att jag dör. Jag dör jag dör jag dör och jag tror jag älskar honom. Vi är perfekta tänkte jag, hans lugna och mitt hetsiga kompenserade varandra så förbannat bra. Vi. Ja vi tillsammans var en så bra kombo. Han kom till klubben och jag drog han tätt intill mig och kysste honom. Sen var jag tvungen att köpa dricka och pussade honom på kinden. När jag såg honom nästa gång bytade han nummer med en annan tjej och där stod jag och dog inombords. Vi hade varit så jävla fina tillsammans. Och jag kan inte sluta tänka hur mitt liv hade sett ut om jag bara satt mig i hans knä när han bad mig. 

Högstadiet. Vad jag hatade och hatar det. Varenda genomborrande blick när man gick genom korridorerna och snälla snälla snälla sätt inte ut fälleben. Högstadiet fick mig att gå från den energiska och pratglada tjejen bli den blygaste personen jag någonsin mött. Att sitta på bussen påväg till skolan en morgon i januari och lyssna på the fray samtidigt som man kollar ut genom fönstret och tänker finns det inget mer. Finns det inget mer än ensamna bussturer och utanförskap. Jag var väl egentligen aldrig utanför på det sättet. Jag hade mina kompisar och ingen retade mig så jag inte ville till skolan. Men när man kanske inte tycker det är så självklart att köpa sprit av langarna och ha tajta linnen på sig blir man inte riktigt en i gänget. I alle fall inte i vår klass. Jag hatade den känslan på måndagen när alla satt och skrattade åt hur Emma hade låtsas vara en katt på badrummet samtidigt som Philip hade spytt på toan. Jag satt jämte och sa inte ett ord men tänkte på när jag och min familj satt i soffan på fredagen och kollade idol medan allt detta andra hände. Jag kände mig så utanför varje måndag men jag kände att vara hemma lockade så mycket mer än att dricka någon blandning som gör mig till en katt. Idag gör detta mig så jävla glad. Att jag trots känslan av att känna sig så jävla utanför var jag fortfarande hemma för jag ville det. När jag idag som 19-åring går ut känner jag att jag är glad över att jag tog vara på den tiden jag hade då. För nu har mina föräldrar skilt sig och det är något av dem bästa minnena jag har som barn. Hur jag kände trygghet hemma istället för att sitta i någon soffa med främmande människor och känna mig så jävla otrygg. Till er som går högstadiet nu vill jag bara säga att det finns mer. Det finns mer än regn på rutan på en skolbuss och det finns mer än tårar på söndagskvällen. Det finns så jävla mycket mer och du har turen att du kommer få vara med om det! Vänta bara och se.

Du var den enda på så mycket länge som fick mig att minnas, att det var såhär det kändes att leva. Precis som att allt i mitt liv varit en gråzon och sen plötsligt dök du upp och livet visade sig i regnbågens alla färger. Allt blev bra. Allt smakade gott. Alla människor var underbara, till och med den sura farbrorn i busshållsplatsen, och jag älskade varenda steg jag tog. Jag såg mig i spegelen och tänkte att ja, jag duger verkligen. Jag ser ändå rätt bra ut. Men sen, det kom som en oväntad käftsmäll. Precis som en påminnelse att nej, lycklig, det ska inte du vara. Och så såg jag mig själv i spegeln och såg den fulaste människan jag någonsin skådat. Farbrodern blev plötsligt bara en sur farbror och morgonkaffet smakade piss. Världen blev grå och jag blev så jävla ledsen. Jag saknar färger i mitt liv.