don't be scared darling.
question.
Att bryta upp med någon som man varit tillsammans med under en så pass lång tid är för jävligt. Personen har kommit en så nära så nära och plötsligt ska den till stora delar försvinna från en vardag. För mig är det värsta om man fortfarande träffas och har en relation som om man är tillsammans, för då får man aldrig riktigt den känslan att man bryts ner totalt. Låter så jävla hemskt men jag tror det funkar lite att för att kunna bygga upp sig själv igen och gå vidare helt måste man landa lite på botten. Ofta är det så i alle fall. Man måste gå igenom alla stadier för att ta sig vidare. Att först tror man inte att det är sant och när man gör det vill man bara dö. Men sen en dag kanske man kunde äta frukost utan att gråta och några veckor senare klarade man av att skratta utan att tänka på att juste, jag är ju så jävla olycklig just nu så varför skrattar jag. Förstår du? Jag tror det är lättare att gå vidare om man bryter totalt och inte fortsätter träffas så mycket. Detta är mina erfarenheter men då vi är olika personer och inte i samma situationer vet jag inte vad som är bäst för dig och just er relation. Sen tror jag på ödet, om det ska vara ni kommer det också att bli ni tillslut. För då om ni har varit utan varandra ett tag förstår ni att ni inte kan vara utan varandra. Ta hand om dig och följ din magkänsla, om den säger att du inte ska ge upp honom, gör då inte det. Kämpa som fan och ge dig in i det 100 %. Säg till honom vad du vill och var inte rädd. Lycka till hjärtat.
question.
Vad är dina bästa tips för att komma över denna rädsla?
Denna rädsla är så jävla jobbig. En känsla man inte vill ha men som man ändå har. Trots att man försöker få den att försvinna vägrar den. Sätter sig kvar i kroppen som en jävla igel och släpper inte taget. Men jag tror att man inte behöver känna någon rädsla när man träffar honom. När man träffar killen som gör att man känner allt annat än rädsla. Man känner bara kärlek och man behöver inte känna rädsla. Jag hoppas det i alle fall, för jag väntar på honom. Väntar på att känna självklar kärlek där min rädsla inte visar sig.
Jag tror att man måste övervinna rädslan. Det är det det handlar om. Man måste bita ihop och rent ut sagt skita i att man är livrädd för att stå kvar ensam efter att man blottat sina känslor. För annars kanske man inte är sig själv, och då går det åt helvete ändå. Om man inte vågar ta ett djupt andetag och bestämma sig för att sina gamla ärr inte ska få hindra en från att få nya minnen kanske man aldrig får känna på kärlek igen.
ensam.
svar på frågestunden
Jag har så många som jag vill uppleva igen. Åh vad det är fint med kärlek nu när jag tänker på alla positiva minnen. Kanske den när jag tog hans hand inför hans kompisar och han höll hårdare tillbaks. Kanske den när han som aldrig vågade fråga något frågade om jag ville följa med honom till hans mormors sommarstuga. Eller kanske den när han och jag gick över övergångsstället och gick extra sakta bara för det var så roligt just då att låta bilarna vänta. Hur jag kom ihåg att jag tänkte att dem i bilarna såg på oss och tänkte att oj var kära dem är. Kanske är det den gången när han och jag kysstes för första gången och jag fick veta hur det var att kyssa någon man var kär i. Jag vet inte vilket jag ska välja.
Det känns som att du tror på 'den stora kärleken' och gillar att ha en kille som du håller fast vid. Men hur ser du på att vara med flera killar? Alltså inte fästa sig vid en. "Ligga runt" eller "hålla på" med många osv.
Jag dömer ingen men skulle inte klara av det själv, endast pågrund av att jag känner så lätt. Jag får känslor fort och intensivt och därför skulle det bli för jobbigt psykiskt för mig. Ibland önskar jag att jag hade varit sån som skulle kunna träffa flera samtidigt och egentligen inte mena något med någon. Men jag kan inte det pågrund utav att jag bryr mig för mycket i de flesta fall. Men jag skulle aldrig dömma någon som är med flera, om man klarar av det och är nöjd med det, samt att alla som är inblandade mår bra av det, antar jag att det är bra.
jag tänkte om du kanske kunde ge perspektiv och åsikter. Jag har träffat en kille till och från i över ett halvår, vi umgås i samma kretsar och går också på samma skola. Saken är att vi slutade nästan prata under 1-2 månader och då träffade han en annan tjej. sen började vi träffas igen och han var ärlig från början och berättade om henne och också att han var över henne vilket jag inte riktigt trodde på. Efter det träffade han henne några gånger ändå och jag kände mig så lurad på något vis, vi träffades ju också, oftast på fester men jag var hemma hos honom någon gång också. En gång satte vi oss ner och verkligen prata igenom vad vi skulle göra och då bad han mig att vänta på honom för han visste att han skulle komma till mig sen. Jag sa bara att jag inte kunde ha det så och att han fick bestämma sig direkt. Han åkte därifrån och vi bestämde oss för att släppa allting. 4 dagar senare åkte han till mig bara för att säga att han ändrat sig och insett att han ville vara med mig.Att han sagt det till henne och att jag fick honom att öppna ögonen. Sen dess har han ändrat sig till och från, ibland vill han ha mig, ibland verkar han inte ens se mig. Jag undrar bara om du varit i någon liknande situation, och just om det är värt att vänta då det ändå är så svårt att glömma.
Jag vet vad du menar och det är förjävligt. På den senaste tiden har jag valt att sätta ner foten. Att inse att jag förtjänar någon som jag inte behöver vänta på. Utan någon som vill vara med mig direkt och som inte vill vara utan mig. I detta fall måste du lita på din magkänsla, även fast den kanske inte säger exakt vad du vill att den ska säga. För om jag lärt mig något med kärlek så är det att magkänslan stämmer i de flesta fall. Även fast man hatar det. Jag tycker det var väldigt bra och extremt starkt av dig att säga att han fick bestämma sig nu, för det är helt rätt. Du ska inte behöva vänta på någon. Däremot vill jag inte säga för mycket då jag vet långt ifrån allt.
När jag träffade en kille som ibland ville vara med mig och ibland inte ville ha något med mig att göra för det så jävla jobbigt psykiskt för mig att jag tillslut inte klarade det. Jag var tvungen att bestämma mig och gå vidare. Det var jobbigt, men jag insåg att det fanns andra killar där. Även fast jag i den stund inte ville ha någon annan förutom honom. Men jag tänkte på min självrespekt och insåg att jag inte får låta mig själv sjunka så lågt att jag låter han tro att han kan behandla mig hur som helst, och ändå kunna få mig. Fina du, vad du än gör och vilket beslut du än tar, lova mig att du tänker på din självrespekt först?
Vad gör man när man gett upp? När alla är likadana och man inte tror på kärlek längre?
Snälla snälla du, sluta aldrig att tro på kärleken. Aldrig. Kärleken är den som får en att känna att man lever. Jag skrev ett inlägg om hjäresorg för ett tag sedan och det är så jävla viktigt detta:
Så ni som just nu går igenom hjärtesorg. Det är ett jävla helvete. Klumpen i magen som aldrig verkar vilja försvinna och det humöret man hade som aldrig verkar vilja komma tillbaka. Jag ber er, för er egen skull, tryck inte ner på er själva. Tyck inte att ni är fulast i världen, för det är ni inte. Tyck inte att den nya tröjan ni köpte bara ser tråkig ut och tyck inte att ni har en badhair-day varje dag, för det har ni inte. Vänd på det, tyck att ni är finast och att ni förtjänar någon bättre än skitstövlen. Unna er saker, ni förtjänar det. Gör saker ni tycker är roligt, inte för att ni är lyckliga, utan för att ni förtjänar att vara glada. Omge er med dem människorna som kan ta din hand på ett dansgolv och få dig att må bra. Det betyder inte att ni är över honom. Det betyder bara att du inte låter någon trycka ner dig, och att du är jävligt stark.
life is life.
Sitter och kollar studentklänningar. Fan vad det gör ont att göra det. Kom ihåg för några år sedan när jag såg hur min student skulle se ut. Hur jag skulle vara lycklig rakt igenom. Hur hela min familj och släkt skulle fira mig och jämte skulle min pojkvän sitta och jag skulle kolla på dem och dö av lycka. Hur alla skulle stå och gratta mig när jag sprang ut och hur jag skulle pussa min pojkvän (som skulle vara längre än mig trots att jag hade klackar). Oj vad den bilden inte stämmer överrens med hur det är. Tänk så hade jag för några år sedan vetat att mina föräldrar skulle skilja sig och att jag flera gånger skulle ligga i panikattacker i duschen. Hur jag skulle gå ut och se mig i spegeln och mina läppar var helt blå bara för jag inte kunnat andas när ångesten kommit ifatt mig. Att ha en pojkvän finns inte på kartan den senaste tiden för jag vägrar släppa in någon ända in. Och när jag väl släpper in någon tror jag att jag är så jävla otillräcklig att jag går in med inställningen att detta kommer pågå i 2 veckor sen kommer han se vem jag är. Sen ger jag upp. Vågar inte. Struntar i att skriva sms och gråter istället för att han inte gör det. Tänk om jag visste att livet skulle bli såhär. Undra om jag hade orkat utan att gå under.
Learing to love again.
Jag använde alltid din tröja när jag sov hos dig. Så mysigt det kändes kom jag ihåg. Drog på mig din t-shirt som var jättelång och luktade du. Herregud vad jag saknar dig.
Question.
För ett tag sedan hade jag en frågestund här i bloggen. Tror det kan vara bra ibland, att kanske få perspektiv på saker, se hur någon annan ser på ens eget helvete eller kanske få reda på något om mig man undrar. Så tänkte att vi kör en till. Var inte rädda att fråga vad ni vill, ska svara på frågorna inom några dagar. Puss
Hans händer.
Love is my drug.
Up in flames.
Coldplay – Up in Flames
So it's over
This time, I know, it's gone
Salt water
Tasted it too long
I only know I'm wrong
Now I know it's gone
Svartsjuka.
Jag är mästare på att försöka göra honom svartsjuk. Bara för jag vet hur svartsjuk jag är. Bara för jag vet hur det känns att se honom med sina armar på en tjejs rygg. Sa jag att han aldrig tagit mig på rumpan? Han la alltid sin hand precis över, i ryggslutet. Den andra höll han på min kind. Varje gång jag ser honom ute skrattar jag extra högt och pratar extra nära med någon annan. Bara för jag vill att han ska se. Jag vill att han ska känna den förbaskade svartsjuka jag kände när jag såg honom med henne. Problemet är bara att varje gång jag kollar åt hans håll ser han inte ut att ha lagt en enda tanke på mig. Så sorgligt egentligen. Att där sitter jag i andra sidan av rummet och skrattar bara för att jag vill att han ska se. Medan han sitter och vet inte ens om att jag är i närheten.
The one that got away.
Ibland ser jag mig själv och en massa andra springa i motvind. Riktigt kraftig motvind. Målet är kärlek. Vi springer och i början är det jämt. Alla springer jämnsides och det är inte så jobbigt. Sen börjar plötsligt en springa fortare. En efter en springer dem om mig och jag ser förbryllat jämte mig hur jag börjar bli ensam kvar. Ensam kämpades i motvinden. Jag börjar öka takten för att komma ifatt dem andra men det går inte. Jag börjar snubbla. Men jag forsätter med förhoppningar om när jag äntligen kommer fram väntar något fantastisk.
Stop the bleeding.
Jag kom ihåg första gången vi träffades efter du hade sagt att du inte ville. Det var en utekväll i december och det var så jävla kallt. Jag var så ledsen så jag ville bara dricka tills jag inte kände. Jag ville bara försvinna. Jag kom ihåg hur jag tog min jacka i garderoben och var påväg ut. Där stod du. Jag kände igen din rygg på 20 meters avstånd. Jag tvekade. Men sen gick jag fram. Puttade till din rygg. Du vände dig om och såg på mig. Jag måste sett förjävlig ut. Gud vad det snöade den kvällen. Du log och hälsade. Hur har du mage att le mot mig efter det du gjorde tänkte jag bara. Jag log tillbaka och kramade dig. Ville inte släppa men gjorde det och gick. Jag gick längst gatan och önskade inget annat än att stanna hos dig.
I can barely say.
Något som skrämmer mig är ibland mig själv. Att kärleken till mig själv inte ska räcka till för att jag ska våga. Att jag inte ska känna mig tillräcklig för någon. Låter så sjukt men det är ju så. Ibland tror jag så lite om mig själv att det skrämmer mig. Jag erkänner aldrig för mig själv om någon är intresserad för mig. Det är mina kompisar som säger "men är du blind?" "varför skulle han ringa dig hela jävla tiden när han är full?". Jag är så rädd för att personen jag träffar plötsligt ska se igenom mig och se att jag kanske inte är så rolig som jag var i början. Eller jag kanske inte egentligen såg så bra ut. Därför bygger jag upp dem här jävla murarna. Dem rivs varje gång och där står jag utan skydd och är sårad och återigen säker på att jag inte duger. Hemskt men så jävla sant.
heartbeat.
Problemet med dig tror jag var att du var för rädd. Visst, jag var också livrädd. Men du var räddare. Du vågade inte släppa ända in och då vågade inte hela vägen. Utan halvvägs. Sen tog det stopp. Det var ovant för dig att smsa och fråga vad gör du, det var ovant för dig att kyssa någon och det betydde, det var ovant för dig att börja känna känslor. Det var sån jävla läskig mark för dig att du bara la av. Du gav upp. Hatar dig för att du inte vågade chansa. Vi hade varit så fina ihop.
One life.
Hatar att komma hem från en utekväll verkligen. Det blir så uppenbart att man är ensam. Och egentligen borde man kanske njuta av det också. Men jag vill ju krypa nära. Jag vill viska in på natten och jag vill värma mina fötter mellan hans. Jag vill ju pussas inpå morgonen och jag vill vakna upp och äta frukost med någon. Trött på detta nu.
