- en blogg om kärlek

För ett tag sedan skrev Michaela Forni om självrespekt i sin blogg. Jag läste det inlägget 2 gånger. Jag funderade mycket på det efter. Jag har aldrig tänkt så förr. Så jävla helvetes sorgligt egentligen. Att jag aldrig tänkt att jag måste visa mig själv respekt. Jag är mästare på att visa andra respekt och att vara så trevlig mot alla, även fast dem inte förtjänar det. Men när det kommer till mig själv, den person jag verkligen borde vara rädd om, skiter jag totalt i om den inte får någon respekt av andra, eller visar det gentemot mig själv. Jag hatar mig för det. Jag trycker ner på mig själv och tänker att "jag kanske förtjänar att må såhär", "jag kanske inte förtjänar någon bättre än honom". Så tänkte jag när jag satt där med honom och han sa "skit du i det" när jag frågade honom vad han gjorde nu för tiden. Att jag inte reste mig upp och bara gick. Förstod att han inte förtjänar mig. Tänk på det hörrni, snälla snälla fina ni, tänk på eran självrespekt. Visa er själva respekt och låt inte någon skitstövel få er att vara respektlösa mot er själva. Ni är så jävla viktiga. Va lite egoistiska ibland och tänk att han inte förtjänar mig. Ha självrespekt.

Vi satt på en bänk för någon månad sedan ute i duggregnet. Alla andra var där inne och dansade och jag kände känslan så jävla starkt. Jag kunde nästan ta på den. Känslan av att detta var sista gången vi skulle kyssas. Jag visste det. Jag försökte njuta så in i helvete av det. För jag visste efter det att jag måste släppa taget. Han är inte kär i mig, så som jag är kär i honom. Han har inte ens känslor för mig. Han vill bara ha mig när han behöver någon. Inte när jag behöver honom. Så sorgligt egentligen. Att där satt vi. Jag satt där och log mot honom och ville bara gråta och säga att jag kanske älskar dig. Han satt där och tänkte på hur många öl han druckit och att inte gillade när det regnade på hans hår. Tänk att något som är så nära kan vara så långt bort.

Åh jag har så mycket att berätta för er. Jag har försvunnit ett tag från er. Jag har känt så mycket men inte känt för att skriva det här. Inte känt för att sitta här och deppa ner mig utan istället skita i honom och gå vidare, inte tänka på det så mycket utan bara move the fuck on, som jag läst att man ska göra. Men nu i efterhand är det fel. Processen för min del blir bara mer långvarig om jag inte analyserar allt och om jag inte gråter när jag kommer hem från en misslyckad utekväll, bara för jag inte träffat honom. Processen blir längre om jag inte lyssnar på deppig musik och gråter för jag vet om att jag inte kommer få honom. Det tar längre tid att läka när jag ignorerat det som jag gjort. För det är viktigt. För att kunna bygga upp sig själv måste man våga bryta ner sig tror jag.

Jag tänkte för några veckor sedan på att jag kanske inte borde ha på mig så höga klackar när jag går ut. Han kanske gillar tjejer som är mer lågskor typen. Tjejer som är sådär korta och söta. Men sen tänkte jag vill jag verkligen ha honom då. Är han verkligen rätt för mig om han inte gillar mig trots att jag blir snäppet längre än alla tjejer och vill jag verkligen ha honom om han egentligen inte vill ha mig. Nu för tiden kan jag känna att jag inte borde ändra mig någonting bara för jag träffar någon, för då är det ju inte mig han faller för. Om jag försöker vara någon annan som jag tror att han hellre vill ha, är vi inte rätt. För jag vill ha den personen som älskar mig trots att jag blir lång i mina klackar, trots att jag inte kan låta bli att dra dåliga skämt och trots att jag inte kan låta bli att skratta högt. Jag vill ha någon som vill ha mig.