- en blogg om kärlek

Fick en fråga precis i kommentarsfältet om min ålder. Som på alla kommentarer där ni ställer frågor, svarade jag med en kommentar, denna gången svarade jag att jag snart skulle fylla 18. Många som träffar mig i verkligheten tror att jag oftast är äldre än 20. En frågade om jag var 25 och det var ju att ta i lite... I alle fall. Snart fyller jag arton. Jag kommer ihåg när jag precis hade fått känna på kärleken, jag tror jag var 14, eller kanske 15. Då jag hade fått känna på den på riktigt. Ända sen då har jag varit så jävla olyckligt kär varenda gång jag fyllt år. Hur hemskt är inte det? Att som 15-åring vakna upp och veta att man äntligen får köra moppe som sina andra vänner, men inte glädjas ett skit åt det. Att på sin första dag som 17 år vakna upp och vara lite ledsen. Jag börjar gråta när jag tänker på det. Gråter för det är fel killar som fått mig känna såhär. Killar som inte bryr sig egentligen, som fått mig att känna mig så ensam. Jag har alltid trott att när jag fyller 18 kommer jag i alle fall vara lycklig, för då kommer jag vakna upp med en varm famn jämte mig som sjunger för mig och säger grattis. Nu vet jag att det inte blir så, men jag vill vakna upp och känna mig så jävla stark. Så stark och full av liv. Ett liv där jag ser fram emot att kunna gå ut med mina vänner utan att oroa mig om jag kommer in eller inte på krogen, eller om han ska dansa med någon annan när jag står jämte. Jag vill bara vara lycklig.

Har kommit på att jag skriver i denna bloggen endast när jag känner någon stark känsla som jag inte kan få ut genom att tala eller gråta eller skrika. Jag måste skriva, måste berätta och förklara och känna. I bloggen har jag skrivit när jag känt mig glad, svartsjuk, ensam, lycklig, besvarad, olycklig, och som nu, sviken. Aj vad det gör ont. Hur den känslan äter upp en innefrån och gör så halsen bränner och armarna gör ont. Hur benen inte orkar lyfta kroppen och hur huvudet inte fungerar. Hur magen knyter sig gång på gång och hur hjärtat värker. Just nu lyssnar jag bara på Missy Higgins och gör ingenting för allt känns så onödigt. Vad är meningen med att borsta tänderna när man ändå inte får möta dina läppar? Vad är meningen med att lyssna när det ändå inte är dina ord man får höra? Och vad är meningen med att sova om inte din kropp värmer min? Jag har blivit sviken förr, men inte som nu, aldrig som nu.

Så lät det för ett år sedan. PRECIS ett år sedan, på denna dagen faktiskt, fick jag mitt hjärta en sån smäll så den ännu inte är helt i balans. Ni vet när man är där med en kille, där i det stadiet när man varit med på hans fester med hans kompisar. Man har varit hemma hos honom den där första gången och man får inte nog av att kyssas. Jag kommer ihåg att vi kysstes så länge så mina läppar blödde på insidan. Visst, det låter brutalt. Men så in i helvetes jävla vackert. Jag hade, och har, inte varit så kär i någon som jag var i honom då. Sen plötsligt så var det över. Som en jävla orkan. Innan den är allt rätt lugnt och skönt, inget speciellt. Sen kommer den och vänder upp och ner på hela ens liv, får en att känna någon rädsla. Rädsla för att få livet i olika delar som man senare måste pussla ihop. Sen när orkanen är borta så finns bara oredan kvar. Allt ligger överallt och man vet inte vad man ska göra. Man känner bara en jävla sorg och frågar sig själv: Varför hände detta mig?

Jag läser mina gamla inlägg och längtar tillbaka. Eller jag läser ett, jag avslutade det såhär: Plötsligt förstod jag varför det aldrig funkat med dem andra killarna. Låt detta vara, jag brukar inte säga såhär, men jag förtjänar fan att detta går bra. Och nu läser jag dem 2 meningarna om och om igen. Varför förtjänade jag inte det? Varför kunde det för en jävla gångs skull sluta med att jag var lycklig. Helvete vad detta livet kan vara orättvist.

Det gör ont i mig nuförtiden.