- en blogg om kärlek

Vi satt på en bänk för någon månad sedan ute i duggregnet. Alla andra var där inne och dansade och jag kände känslan så jävla starkt. Jag kunde nästan ta på den. Känslan av att detta var sista gången vi skulle kyssas. Jag visste det. Jag försökte njuta så in i helvete av det. För jag visste efter det att jag måste släppa taget. Han är inte kär i mig, så som jag är kär i honom. Han har inte ens känslor för mig. Han vill bara ha mig när han behöver någon. Inte när jag behöver honom. Så sorgligt egentligen. Att där satt vi. Jag satt där och log mot honom och ville bara gråta och säga att jag kanske älskar dig. Han satt där och tänkte på hur många öl han druckit och att inte gillade när det regnade på hans hår. Tänk att något som är så nära kan vara så långt bort.