Idag har jag inte mycket att säga, så jag låter Michaela Forni prata istället, hon är så jävla smart.
Jag ser allt det där som inte händer. Det är de sakerna som skär mest i hjärtat. All vilja som inte vågar. Alla första bokstäver som aldrig blir ord. Jag ser när en blick försvinner. Någon som rör sin hand mot någon annans men sen snabbt tillbaks i fickan. Har ni tänkt på hur mycket det är som aldrig händer?
Alla gånger någon lutar sig närmre för att känna en doft men inte vågar gå hela vägen och nudda någons hud.
Det är inte alla nej som gör mest ont. Någon frågar om en fika och får höra "jag kan inte" som svar. Det är alla som vill gå fram och fråga om ett telefonnummer men som aldrig vågar. Det är varje gång man ser ett leende dö när någon annan lämnar rummet. Någon som frågar om vi ska ta en cigarett men inte har modet att hålla handen på väg ut. Det som skulle kunna bli allt men som aldrig blir något.
Hellre ångra något man gjort än ångra det man aldrig vågade göra.
Tänk så mycket kärlek som går förlorad. Alla kyssar som aldrig kommer och alla gånger så många lägger sig så ensamma istället för att lägga sig ihop. Tänk så mycket kärlek vi har inom oss och tänk hur lite av den vissa delar med sig av. Tänk om alla skulle våga göra det man aldrig annars brukar. Kanske skulle allt det som aldrig händer hända.
Äntligen började jag känna mig stark, eller ja, starkare rättare sagt. Stark kan man inte koppla ihop med mig på något sätt just nu. Jag har precis blivit psykiskt nedsparkad, och det var precis som om jag äntligen orkat sätta händerna i marken, äntligen kunde jag i alle fall ana att jag skulle klara detta, klara detta och våga igen, våga känna på kärlek. När jag precis tagit händerna i marken för att hjälpa resten utav min kropp upp på fötter, ser jag dig. Och det är precis som om du trampar på mina händer som har fått fäste om marken och jag trillar återigen ihop på marken, precis där jag var och alltid har varit sedan du berättade att du inte hade tid.
Jag vet aldrig hur jag ska bemöta min släkts eller min familjs frågor. "Så du har inte hittat någon än?" "Jaha, har du någon pojkvän då?". Det är som att få en käftsmäll gång på gång. Att alltid behöva vara trevlig och snällt svara "Nej det har jag inte". När man egentligen bara vill skrika åt dem att jag aldrig ha varit såhär olyckligt kär och aldrig har känt mig såhär ensam som jag gör.
Idag blåser det ute, inte lite, utan ungefär lika mycket som det blåser inom mig. Det pågår just nu nästintill kaos inne i mitt huvud, mina armar, mina ben, i min mage och framför allt, i mitt hjärta. Han sårade mig rejält. Jag kan vakna mitt i natten och knyta näven hårt, hårt, försöker hålla tårarna i styr, biter i kudden, ingen ska få höra. Varje natt sätter jag på Melissa Horn och somnar gråtandes till hennes stämmor. Jag har varit med om detta förut (dock inte såhär tufft), och allt jag kan göra är att vänta, vänta på att smärtan sakta med säkert ska minska. Men snart orkar jag inte vänta mer.
Jag har nog aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, träffat en kille som kysser (kysste) som du. Jag blev helt palaryserad varje gång du mötte mina läppar. Jag tror inte man kan förstå vad jag menar om man inte fått en sådan kyss själv, om man inte fått uppleva och smaka och känna, just en sån kyss. Jag kom ihåg precis vad jag hade på mig den kvällen då du kysste mig för första gången. Mina slitna, vita converse, jeansen med hål i och det stora vita linnet, men den blåa kavajen över. "Hejdå sjömannen" fick jag höra av min lillasyster innan jag stängde ytterdörren, fan skulle inte valt dessa kläderna. Jag hade kysst några pojkar innan dig. Men det gick inte att jämnföra. Din hand på min rygg, smygande innanför linnet, upp längst ryggraden medan din andra låg på min kind. Precis som om den alltid legat där. Jag var tvungen att stå på tå och stod så nära dig, så nära så nära. Aldrig innan hade jag kysst en kille som höll om mig som du. Jag försökte skjuta undan tankarna på din förra. Va det hon som hade lärt dig kyssa som ingen annan?
Om jag hade vetat att sista gången vi kysstes just skulle vara det, sista gången, hade jag aldrig slutat.
Vad hade man gjort utan musik? Hela dagarna snurrar låtarna i mitt huvud och hela dagarna går jag runt med en hörlur i ena örat, bara man får höra lite. Jag kan varenda text till, ja jag skulle nästan våga säga dem flesta, låtarna. Min spotify lista har hängt med mig i något år (har bara en) och ibland blundar jag, scrollar upp, ner, upp, ner, upp, ner och stannar på en. Fortsätter blunda, känner och andas, sakta. Får upp minnen direkt, ibland ler jag, men oftast, bryter jag ihop inuti. För det var ju den låten jag och han satt hemma hos honom och höll handen, sådär försiktigt i början. Eller det var ju den låten han och jag sjöng medan vi pausade mellan kyssarna. Eller det var ju den låten jag hörde, medan hans fina godmorgon sms pep till i mobilen. Musik och kärlek är så jävla starkt.
