life is life.
Sitter och kollar studentklänningar. Fan vad det gör ont att göra det. Kom ihåg för några år sedan när jag såg hur min student skulle se ut. Hur jag skulle vara lycklig rakt igenom. Hur hela min familj och släkt skulle fira mig och jämte skulle min pojkvän sitta och jag skulle kolla på dem och dö av lycka. Hur alla skulle stå och gratta mig när jag sprang ut och hur jag skulle pussa min pojkvän (som skulle vara längre än mig trots att jag hade klackar). Oj vad den bilden inte stämmer överrens med hur det är. Tänk så hade jag för några år sedan vetat att mina föräldrar skulle skilja sig och att jag flera gånger skulle ligga i panikattacker i duschen. Hur jag skulle gå ut och se mig i spegeln och mina läppar var helt blå bara för jag inte kunnat andas när ångesten kommit ifatt mig. Att ha en pojkvän finns inte på kartan den senaste tiden för jag vägrar släppa in någon ända in. Och när jag väl släpper in någon tror jag att jag är så jävla otillräcklig att jag går in med inställningen att detta kommer pågå i 2 veckor sen kommer han se vem jag är. Sen ger jag upp. Vågar inte. Struntar i att skriva sms och gråter istället för att han inte gör det. Tänk om jag visste att livet skulle bli såhär. Undra om jag hade orkat utan att gå under.
arton.
Fick en fråga precis i kommentarsfältet om min ålder. Som på alla kommentarer där ni ställer frågor, svarade jag med en kommentar, denna gången svarade jag att jag snart skulle fylla 18. Många som träffar mig i verkligheten tror att jag oftast är äldre än 20. En frågade om jag var 25 och det var ju att ta i lite... I alle fall. Snart fyller jag arton. Jag kommer ihåg när jag precis hade fått känna på kärleken, jag tror jag var 14, eller kanske 15. Då jag hade fått känna på den på riktigt. Ända sen då har jag varit så jävla olyckligt kär varenda gång jag fyllt år. Hur hemskt är inte det? Att som 15-åring vakna upp och veta att man äntligen får köra moppe som sina andra vänner, men inte glädjas ett skit åt det. Att på sin första dag som 17 år vakna upp och vara lite ledsen. Jag börjar gråta när jag tänker på det. Gråter för det är fel killar som fått mig känna såhär. Killar som inte bryr sig egentligen, som fått mig att känna mig så ensam. Jag har alltid trott att när jag fyller 18 kommer jag i alle fall vara lycklig, för då kommer jag vakna upp med en varm famn jämte mig som sjunger för mig och säger grattis. Nu vet jag att det inte blir så, men jag vill vakna upp och känna mig så jävla stark. Så stark och full av liv. Ett liv där jag ser fram emot att kunna gå ut med mina vänner utan att oroa mig om jag kommer in eller inte på krogen, eller om han ska dansa med någon annan när jag står jämte. Jag vill bara vara lycklig.
ett år.
Har kommit på att jag skriver i denna bloggen endast när jag känner någon stark känsla som jag inte kan få ut genom att tala eller gråta eller skrika. Jag måste skriva, måste berätta och förklara och känna. I bloggen har jag skrivit när jag känt mig glad, svartsjuk, ensam, lycklig, besvarad, olycklig, och som nu, sviken. Aj vad det gör ont. Hur den känslan äter upp en innefrån och gör så halsen bränner och armarna gör ont. Hur benen inte orkar lyfta kroppen och hur huvudet inte fungerar. Hur magen knyter sig gång på gång och hur hjärtat värker. Just nu lyssnar jag bara på Missy Higgins och gör ingenting för allt känns så onödigt. Vad är meningen med att borsta tänderna när man ändå inte får möta dina läppar? Vad är meningen med att lyssna när det ändå inte är dina ord man får höra? Och vad är meningen med att sova om inte din kropp värmer min? Jag har blivit sviken förr, men inte som nu, aldrig som nu.
Så lät det för ett år sedan. PRECIS ett år sedan, på denna dagen faktiskt, fick jag mitt hjärta en sån smäll så den ännu inte är helt i balans. Ni vet när man är där med en kille, där i det stadiet när man varit med på hans fester med hans kompisar. Man har varit hemma hos honom den där första gången och man får inte nog av att kyssas. Jag kommer ihåg att vi kysstes så länge så mina läppar blödde på insidan. Visst, det låter brutalt. Men så in i helvetes jävla vackert. Jag hade, och har, inte varit så kär i någon som jag var i honom då. Sen plötsligt så var det över. Som en jävla orkan. Innan den är allt rätt lugnt och skönt, inget speciellt. Sen kommer den och vänder upp och ner på hela ens liv, får en att känna någon rädsla. Rädsla för att få livet i olika delar som man senare måste pussla ihop. Sen när orkanen är borta så finns bara oredan kvar. Allt ligger överallt och man vet inte vad man ska göra. Man känner bara en jävla sorg och frågar sig själv: Varför hände detta mig?
I need you here.
eyes can tell lies.
Ni skulle sett hans blick. Ni skulle sett hans blick efter att vi kyssts. Jävlar vad bra han var på att kyssas förresten. Det kan vara för att jag kände (känner) för honom. Det var ju inte bara en kyss för mig, utan det var ju en förändring i hela mitt jävla osammanhängande liv. I ungefär 2 år har jag kollat på honom. Förstår ni? 2 år och jag har vetat att han har kollat på mig, ni vet, när man känner inombords att han kollar på en men försöker att tänka "nej du inbillar dig bara, du hade bara något i håret". Efter att vi kyssts första gången såg han rakt in i mina ögon. Han såg inte bara en tjej med bröst och längre hår utan han såg mig. Han kollade in i mina ögon och såg mig. För den jag var, eller är. Jag kommer aldrig glömma den blicken. Det går inte riktigt att förklara med ord. Hans ögon var lite blanka och hans blick flackade inte som den brukar. Den var helt stilla, såg in i mina ögon och bara kollade. Vi sa ingenting, vi bara såg på varandra. Sen dess har jag älskat honom.
got it all wrong.
Jag såg honom idag. Ni vet han jag alltid pratar om, fan varför gör jag det egentligen? Jag borde ha glömt honom, för längesedan. För flera månader sedan. Men jag kan inte. Jag satt på bussen påväg hem. Hade satt mig långt bak för jag ville inte träffa någon, orkade inte prata med någon. Jävla skithår dag. Jävla skitfinne på haken. Jävla skitdag. Så stannar bussen några busshållsplatser längre fram. Där stod han, i sin mössa och lyssnade på musik. Han såg sådär fridfull ut, han såg ut som han inte brydde sig om någon tyckte han hade den fulaste mössan. Han hade precis som jag, stängt av omvärlden med hjälp av musik och jag kunde inte låta bli att tänka att vi var i samma värld. Oj vad det låter töntigt. Men så kände jag. Jag ville bara hoppa av bussen. Ställa mig framför honom och gråta. Och skrika. Och slå honom. Skrika att jag hatar det han gjorde mot mig och skrika att han borde kämpat för oss. Att han inte skulle gett upp mig. Skrika att han har förstört hela min höst (och vinter) och skrika att jag hatade honom. Även fast jag vet att det inte stämmer. Sen ville jag att han skulle omfamna mig, stryka mig på håret och sedan se in i mina ögon. Berätta för mig varför han gav upp, och att han ångrat sig varje dag. När jag tänkt hit rullade min buss vidare och han hoppade på sin buss bakom. Jag hatar att bo på landet.
ain't no reason.
Jag känner många skitstövlar. Ett minne som sitter så jävla djupt inne i mig, är när jag pratade med en killkompis. Han smsade med en tjej. Jag kollade på honom och frågade om det var någon han var intresserad av. Han kollade på mig, flinade och svarade, "nej fan, ska bara ligga med henne". Jag tappade hakan, visste inte vad jag skulle svara. Det var så mycket inom mig som ville ut. Frustrationen jag kände då är inte ofta jag känner. Jag kollade på honom och frågade vad fan han sa. Han flinade igen. Då brast det för mig. Jag är medveten om att det finns många tjejer där ute som drömmer om att ha en pojkvän. Som träffar en kille men som blundar för att han verkar vara en jävel. Behovet av att ha någon är större än att vänta på en som behandlar en rättvist. Jag hoppas att min killkompis tog åt sig i alle fall lite av vad jag sa, för fy fan för svin.
stay.
När jag var hemma hos min killkompis som jag berättade i förra inlägget pratade vi även om tjejer och killar. Deras olika sätt att reagera på saker. Han sa till mig att om en tjej säger "rör mig inte jag vill aldrig mer prata med dig", och han låter bli, blir hon arg för det. Jag sa att hon blir arg för att hon vill att du ska kämpa för henne. Hon vill att du ska röra henne ännu mer och hon vill att du ska berätta hur mycket hon betyder för dig. Han kollade på mig länge och frågade sedan: Varför kan hon då inte bara säga det?
I want a perfect moment.
För ungefär en vecka sedan hade jag ett perfekt stund. En perfekt kväll. Jag och mina två vänner som står mig så när, oj vad jag vill visa vad jag älskar dem, någon dag ska jag göra något makalöst för dem. I alle fall. Vi åkte hem till min killkompis efter en kväll ute. Han är sådär fin. Ni vet. Lång, rufsigt hår och snälla ögon. Han hade på sig så fina kläder också. Jag känner honom inte jätte väl. Mina båda kompisar somnade snabbt i hans stora soffa, precis som hans kompis också gjorde. Jag satte på mina favoritlåtar och hann log och sa "du har bra musiksmak". Vi satt i hans soffa hela natten och pratade, och kysstes. Han frågade vad jag tror jag gör om 10 år, och jag frågade honom vad han tror han gör. Han hade så fina svar, så ärliga och så realistiska. Vi satt så hela natten. Pratade, och kysstes. Jag kom på mig själv tänka: låt detta aldrig ta slut. Men samtidigt var jag så medveten om att det bara var för den stunden. Vi kommer inte sitta såhär varje natt. Vi kommer inte gå hand i hand i stan och jag kommer inte presenteras som hans flickvän för sina kompisar. Jag vet ju det, och jag vet att egentligen gör det mig inte så mycket. Men det var nog den finaste och ärligaste kvällen jag haft på länge.
stay.
For Emma
Idag såg jag något så fint, det var så fint att till och med det tråkiga, regniga höstvädret plötsligt blev fint på något konstigt sätt. Jag var ute med min hund, har ni förresten någonsin tänkt på vilket fint djur det är? Både utanpå- och inuti. När min mormor var som allra sjukast och inte klarade av att stå på sina egna ben, satt hon i rullstolen i sin trädgård och såg på alla oss som lekte och sprang runt barfota i gräset. Min hund (som aldrig anstränger sig mer än han måste) tog ett skutt och satte sig i hennes knä- på något sätt tror jag att han fick en känsla av att hon kände sig ensam. I alle fall. Idag när jag gick ut med min hund gick jag förbi mina grannars hus, mannen i det huset har jag aldrig sett le, aldrig hälsat eller aldrig ens sökt ögonkontakt med någon. Hans steg är alltid bestämda framåt, och så även hans blick. Precis som att han inte gillar människor. Idag när jag gick förbi hans hus var både han och hans fru ute i trädgården. Ett barn hade dem springandes runt benen som jag antar var deras barnbarn. Mannens ansiktsuttryck går inte att beskriva. Hela hans ansikte var skrynkligt i massor med skrynklor eftersom han log sitt bredaste leénde, ögonen var blanka och hela hans ansikte lös av just lycka. Han såg på mig, log och hälsade högt. Han var så stolt, över denna person som sprang runt och skrattade och fäktades med pinnar. Hela jag blev varm i kroppen, även fast jag hade struntat i höstjackan.
lovekiller
and it hurts with every heartbeat.
jag: vad hände med oss?
du: det kändes inte rätt
just då visste jag att vi var över, bara ett minne och ett bortvänt kapitel. det gör lite ont fortfarande att tänka på dig, men jag har gått vidare. du var ju bara en i mängden, och inte den i mängden.
it's a love story.
jag kommer ihåg nervositeten innan han knackade på dörren. kollade mig i spegeln, duger jag för honom, är jag för ful. när det knackade på dörren ville jag bara flyga ut ur min egna kropp och befinna mig var som helst, ville inte vara flickan som väntade på sin kärlek, trodde hon. låste upp dörren, öppnade, försiktigt, försiktigt. där stod han, han hade sin gråa mössa. en snabb kram blev det som hälsning. lite småsnack om hur man mådde och så, ni vet som man alltid gör. vi tassade upp för trappan till mitt rum, i mina tankar tackade jag pappa för att han hade renoverat det förra året. annars hade man sett min fina hundtapet och alla klistermärkena på fönstret. jag såg på honom, ville att han skulle dra mig tätt intill honom och kyssa mig som ingen annan kysst mig. men har var inte sån, han tog aldrig första steget och gjorde aldrig något man inte var beredd på. vi satte oss i min soffa, fan fan fan, jag skulle tvättat sofftyget, var allt jag kunde tänka på. jag kunde inte koncentrera mig på filmen, andades jag för högt? hade jag valt en dålig film? satt jag konstigt? filmen tog slut och jag såg på honom, han såg på mig, inte som vanligt, han såg mig, såg mig och mitt långa hår och mina gröna ögon, tänkte han mycket på mitt födelsemärke på kinden, jag hade aldrig gillat det. plötsligt pussade han mig på pannan. båda slutade andas och det blev knäpptyst. jag gillar dig. lyckades jag få fram. tystanden som varade i några sekunder kändes som en evighet. vad skulle han svara? och jag gillar dig, jättemycket. resten av kvällen blev vi sittandes i min soffa, grovhånglandes. men det var något som inte kändes rätt, men jag sköt bort tankarna, han hade ju så fina kläder och han var ju en bra kille. är det såhär det ska kännas när man är kär, frågade jag mig själv. men jag visste ju att det inte var det. jag var inte kär i honom, jag var kär i kärleken.
love is not for assholes.
jag minns allt så väl, som om det var igår. vi skulle ta farväl eftersom min buss hade kommit, dumma buss tänkte jag. han kollade på mig och skulle pussa mig, jag vände bort och hans mjuka läppar blev som ett avtryck på min kind. fan tänkte jag, varför vände jag bort? när jag sedan satt på bussen, som alltid skumpade för mycket och gjorde att jag fick ont i magen, pep mobilen till. jag visste att det var från honom. "ville inte du pussa mig" fan, tänkte jag igen, jag hade förstört allt, jag nöp mig själv i armen, hårt, hårt. vad skulle jag svara? mitt svar blev "jo det ville jag, men jag har väldigt svårt att lita på folk" jag hade blivit sårad så många gånger innan, inte igen sa jag till mig själv, inte igen. precis som mitt svar var, var anledningen till att jag inte vågade pussa honom, det var ju bara en puss kan många tänka. men nej, det var inte bara en puss. det var ett svar att jag gillade honom också. vilket jag på något sätt inte ville, jag var ju så jävla rädd för att bli lika sårad som jag blivit förr. det tar så lång tid att läka. nästa gång vi träffades hade jag bestämt mig, man måste våga för att känna på kärlek. denna gången när vi skulle ta farväl stod vi i hans hus. hejdå viskade han i mitt öra och såg mig in i ögonen. hans läppar mötte mina och efteråt viskade han du vågade. jag hade gett honom mitt hjärta och hoppades inte att att han skulle hantera det fel, att skära i det och lämna dem där fula ärren som jag hade så många av. jag orkade inte. men som alltid, slutade han höra av sig. vilket jävla svin. han visste att jag tyckte det var mer än bara en puss, att jag hade gett honom hela min tillit, och ändå slet han i mitt hjärta som ett barn på julafton. han gjorde mig rädd för kärleken, fan vad jag hatar honom för det. för kärlek kan vara så hemskt fint när inte svin är inblandade.
