fjorton.
Idag satt det två tjejer framför mig på bussen. Jag skulle gissa att dem var i 14 års åldern. Det gör alltid lite ont i mig att se deras lager mascara och deras osäkerhet när de går in i bussen för att hitta ett säte. Jag påminns nämligen hur det var att vara 14 år. Jag har aldrig sminkat mig speciellt mycket men den osäkerheten. Den osäkerheten jag såg i hennes ögon var mina ögon för 4 år sedan. Är medveten om att jag bara skriver om kärlek i denna blogg. Men jag tror det handlar om kärlek. Kärleken till sig själv. Att även fast en kille kanske skrattar åt vad du har på dig, eller någon annan gör något för att såra dig så vill jag att du står upp för dig själv. För du är den viktigaste personen du har, för vet du? Du kommer leva med dig själv varje dag. Jag kunde hata det. Hata tanken på att jag var jag. Men nu, 4 år senare så tycker jag inte det är så hemskt. Visst kan jag hata en del saker med mig själv (att jag kan falla för en kille bara när jag träffar honom en gång till exempel), men i vissa fall älskar jag att jag är jag. Så gör aldrig något ni inte vill göra. Vill ni inte gå på den där festen där alla kommer vara fulla, eller ha sex med den där killen bara för att han vill det, så gör det inte. Gör vad ni vill och visa er själva självrespekt. Han kommer inte gilla dig mera bara för du har ett tajt u-ringar linne, och han kommer inte gilla dig mer om du döljer vem du egentligen är.
Läser igenom detta inlägg och inser att det blev aningen rörigt. Rörig söndag.
det gör inget.
Söndagsångest. Eller ångest överhuvud taget för man har gjort något man kanske har lite ångest för. Ha inte det. Jag tänker främst på om man varit ute, och druckit lite mycket och så ser man att han står där. Han man är riktigt kär i men man vet inte vart man har varandra. Jag har haft så mycket ångest för saker jag gjort som egentligen inte spelar någon roll. För vet ni? Om han verkligen gillar dig för den du är. Eller om han verkligen vill ha dig, just dig. Så spelar det ingen roll. Det gör inget om du kanske försökte kyssa honom utan att säga någonting, för vet ni? Han gillar det om han gillar dig. Det är ju så jävla logiskt. Om man gillar någon, älskar man då inte om den skulle säga "jag tycket om dig". Om man råkar vara lite väl klängig så hade han bara uppskattat det om han gillar dig. Tänk er själva. Om du hade gillat en kille och när du träffat honom ute gick han bara fram till dig och kysste dig. Klart som fan man skulle uppskatta det.
I vissa fall tror jag bara att det är bra om man varit lite väl på, för kanske får man ett svar då. Man kanske får en diss och när man vaknar nästa morgon vill man bara dö. Men kanske är det bra? Kanske gör det den hela processen kortare. Än att man inte vågat gå fram på krogen men att man sedan tänkte på honom konstant när man stod på dansgolvet. Vad gör han? Vad är det för tjej och ser han mig? Nu fick man ett svar, och ibland är det inte det svaret man vill ha. Tänk er att den smällen hade kommit så småningom ändå. Kanske längre fram, kanske när det var fler känslor inblandade och kanske när hela ditt liv plötsligt kretsade kring honom. Ibland måste man våga för att vinna, trots att det kan innebära att man kan förlora.
and it hurts with every heartbeat.
what doesn't kill you makes you stronger.
Jag tror dem flesta har hört den meningen förr. För att översätta den direkt till svenska: det som inte dödar dig gör dig starkare (det som inte dödar härdar). Jag tycker det är fel. När jag tänker på de gånger jag fått mitt hjärta krossat har jag inte blivit det minsta starkare efteråt. Jag har blivit räddare. Jag har blivit en svagare person än jag var innan. Att ta sig ut ur ett förhållande som inneburit mer negativa saker än positiva kan man komma ut som en vinnare och känna sig starkare än förr. Men inte när man är så jävla förälskad och det helt plötsligt tar slut. Det lämnar så mycket frågor. Så mycket frågor man har som man inte får svar på. Var jag för högljudd eller hade jag kanske fula kläder? Borde jag inte sagt dem där orden som kanske fick honom att inte vilja träffa mig mer eller borde jag kanske varit lite roligare. Tillslut slutar man tänka och försöker släppa och acceptera att det inte blir som man trodde. Men man är ändå så jävla mycket svagare. Man känner sig så misslyckad och inte ett dugg starkare i längden. I alle fall inte jag.
att hellre vara vaken för verkligheten är bättre än vilken dröm som helst.
Alltså jag kan hata mig själv för det här. Jag kan hata mig själv för att jag sitter uppe vid denna tid och bara väntar. Jag vet ju att om jag stängt av datorn och blundat hade jag somnat direkt. Men jag vill inte somna. Jag vill prata med dig. Jag vill att du ska skriva till mig på chatten eller kanske skicka ett sms. Jag vill ju inte sova när jag istället kan prata med dig. Jag kom ihåg när jag skulle sova hos dig. Hur jag inte ville somna. Var tvungen att sätta mig upp bara för att inte somna, trots att tröttheten gjorde sig påmind så fort jag blundade. Jag ville inte somna för verkligheten var bättre än att drömma.
