det sista han sa
Jag stod i min hall och grät. Tog hans tröjor som låg på sängen som han lagt upp och kastade mot honom. Men ta dem då. Ta dem och dra härifrån jag vill aldrig mer se dig. Gled ner längst väggen och satte mitt ansikte hulkandes mot mitt knä. Men gå sa jag, skrek jag samtidigt som jag såg hur han stod stilla i sovrummet. Han drog sin hand genom håret och började lägga ner tröjorna i icapåsen. Nej skrek jag. Nej gå inte. Jag visste att det inte fanns något jag kunde göra och kanske var det delvis det gjorde så jävla ont i mig. Vad jag än sa nu eller vad jag än gjorde skulle han ändå lämna mig. Han hade slutat älska mig och ingenting jag gjorde kunde någonsin förändra det. Jag grät och han såg på mig och satte sig ner framför mig. Drog sin hand genom mitt hår och sa jag går nu, vi hörs kanske. Sen stängde han dörren. Kvar satt jag i hans allt för långa t-shirt och allt jag tänkte på vad att vi aldrig mer skulle höras.
Att inte vilja vara med någon förutom honom
Jag kom ihåg när jag hade förstått att det inte skulle bli vi. Ni vet när det gått lite väl lång tid för att han bara skulle höra av sig och vilja ses. Jag tänkte att det snabbaste sättet att komma över honom skulle vara att försöka glömma allt. Strunta i hur jag känner och ersätta känslorna med andra känslor. Hånglade upp killar och trodde att kanske skulle några andras läppar läka mig. Men i slutändan satt jag ändå där i hörnet på en stol och suddigt kollade igenom dina facebook profilbilder. Längtade efter att få komma hem och dra av mig dem tajta byxorna och lägga mig i sängen och gråta. För det var ju inte någon av dem killarna jag ville ha. Även fast dem hade fina skjortor, eller snea luggar och smilegropar. Det var ju inte deras läppar jag ville ha. Det var inte deras ord jag ville höra eller deras hand runt min midja jag ville ha. Det var bara dina som betydde något på riktigt. Hur mycket någon annan än försökte, kanske behandlade mig bättre än vad du någonsin skulle göra så spelade det ingen roll. Det var så jävla betydelselöst bara för att det inte var du. Tänk att en enda människa kan få en att ge upp alla andra.
Att inte vara någons
Ibland kan jag känna mig så fruktansvärt ensam. Ni vet sådär ensam att om någon visste hur jag kände skulle dem vilja dö. Då skulle dem inte veta hur dem skulle bära sig åt för att hantera ensamheten. Bara att jag har börjat vänja mig. Vänja mig att inte tillhöra någon. Vänja mig vid att någon inte saknar mina andetag om natten och vänja mig vid att någon inte vill spendera sina söndagar med mig. Eller lördagar. Eller någon dag i veckan. Jag har börjat vänja mig vid tanken om att inte tillhöra någon som älskar mig så mycket att han är beredd att bo på gatan, bara han får vara med mig. Det är hemskt egentligen, att jag har vant mig vid att inte vara älskad av någon på det sättet man är i ett förhållande. Men jag antar att jag vant mig vid att inte vara någons kärlek. Ibland försöker jag tänka att det är inte detta kapitelet i mitt liv som jag kommer vara i tvåsamhet, men kanske nästa. Eller nästa efter det. Eller kanske sista. Är inte det det fina med livet? Att man vet aldrig. Plötsligt kanske man blir någons. Någons livs stora kärlek.
att inte hitta orden
Jag vill så gärna skriva. Jag älskar ju det. Jag älskar att formulera mig och sedan läsa mina känslor som jag inte förstått när dem endast befunnit sig i mig. När jag sedan läser mina ord kan jag veta vad jag känner, och sedan efteråt, minnas hur det kändes. Vad det nu kan vara bra för. Men jag hittar inte orden nu. Så jag behöver er hjälp. Ni får välja rubrik så skriver jag efter det. Puss
offline feelings
Ändrade precis min visningsbild på facebook. Bara för att jag såg att du var online. Ville veta att du tänkte på mig. Ville att du skulle se mig och tänka att jag måste skriva till henne nu. Står inte ut en enda minut till utan att prata med henne. Måste få något av henne, vad som helst, bara ett hej räcker. Måste få henne att tänka på mig. Du loggade ut.
