- en blogg om kärlek

Jag försöker skriva om kärlek. Jag vill skriva om den kärlek jag varit med om i sommar. Jag önskar att jag inte fick nog, utan bara publicerade inlägg på inlägg om allt jag varit med om. Men sanningen är, att jag endast varit med om suddiga kyssar och långa blickar på dansgolv. Inte några solnedgångar eller några flätade hänger genom stan. I n g e n t i n g. Förutom den här jävla längtan. Den här längtan efter dig som bor en bit härifrån. Så pass lång bit så man inte kan spontan ses på ett fik. Men ändå kan vi fylleskriva till varandra att vi saknar oss. Men vi ses inte. Vet inte varför. Jag saknar dig. Fast mer saknar jag nog mig.

Tankarna. När jag börjar gilla någon är det roligt till en början. Lite sådär att man bryr sig inte så mycket utan skickar ett sms och så får jag väl se om han svarar eller inte. Träffar honom ute och jag bryr mig inte speciellt mycket. Så börjar vi prata och jag börjar tänka. Börjar bygga upp dem här förhoppningarna. Att varje gång jag skickar ett sms så gråter jag nästan innan jag får ett svar. Att varje gång jag ser honom vill jag bara krama honom och aldrig släppa. Bara för att jag ständigt har tänkt på honom och varit livrädd över att han ska lämna det vi sakta men säkert är på väg att bygga upp. För honom kanske det inte betyder något och det är det som gör mig så rädd. Det är det som får mig att tänka. Och det är tankarna som förstör. Tankarna som får mig att inte bli mig själv och det är dem här förbannade tankarna som får det att skita sig.

Vet inte riktigt när det var jag förstod att det inte skulle bli vi. Kanske i mitten av juni, början av juli. För mig är vi bara början på en bok. Ett första kapitel skrivit om hur det var när vi träffades och lärde känna varandra. Lärde varandras sätt att skratta och ni vet där i början när man inte riktigt vet hur han skriver på sms. Vi kom varandra nära på en vecka. Pratade om sånna saker som man bara gör i film. Det var fint tycker jag. Det tyckte du med sa du. Du tyckte jag var fin och jag pussade dig och sa vi ses. Vi sågs aldrig mer då. 

Fräknar.

Vänsterhänt.

Höjdrädd.

Charmig.

Lockigt hår.

Du.

Fina du.

Du fick mig att vilja börja skriva igen. Om olycklig kärlek. Du fick mig att vilja sysselsätta mig. Att ständigt göra någonting för att ångesten inte skulle hinna ikapp mig. Som att vara jagad av något som dödar mig. Så var det att vara olyckligt kär i dig. Att inte vilja erkänna att du var borta för du var ju den som fick mig att hålla hoppet uppe. Hoppet om att man faktiskt kunde vara jävligt lycklig. Hoppet om ett liv som innebar glädje. Hoppet om lycka.