to love others makes us happy.
När jag var inne i stan för några dagar sedan såg jag en tjej i min gamla klass. Hon var väldigt speciell, hur man nu drar gränsen till speciell, och enligt vissa inte bar dem rätta kläderna. Enligt vissa passade hon inte in och enligt vissa var hon annorlunda. Har jag någonsin sagt att jag hatade dem vissa? I alle fall. Jag såg henne på stan, hand i hand, med sin pojkvän. Någonting inom mig skrek av glädje. Jag såg hur hon sökte mig med blicken, och jag mötte den genast. Jag såg hur stolt hon var, hon hela hon ville skrika ut till alla att det var hennes pojkvän och hon var så jävla kär. Jag gick in i en affär efter att jag hälsat på henne och ställde mig bakom en klädhängare och såg ut genom fönstret. Där stod dem, hon och sin pojkvän med dem röda chinosen. Dem väntade på bussen. Jag såg hur deras läppar möttes och jag såg hur han småretade henne och hon låtsades att bli sur. Jag såg hur kära dem var och jag såg hur jävla lycklig hon var. Jag blev så glad.
what if i told you.
Såg precis reklamen för Wallander. Den börjar om en liten stund. Jag ligger här i min säng och känner av hela mitt hjärta hur jag hade velat ha någon jämte mig som kollade på Wallander med mig. Som i reklampauserna pussade mig i nacken och sa fina ord. När det blev läskigt la sin hand runt om mig. Och som gjorde så jag kände mig mindre ensam.
we all got our stories.
Vissa delar av mitt liv kan jag nog hoppa över. Jag känner att denna delen, eller snarare veckan hade jag kunnat skippa. Denna dagen och gårdagenskväll hade jag klarat mig utan. Som varje gång jag träffar honom ute blir jag så jävla ledsen. Så ledsen och så påmind av det som varit. Det som varit och det som jag inte ville skulle ta slut, men som han inte ville skulle fortsätta. Men samtidigt vill jag inte hoppa över dem jobbiga delarna av livet, för hur ska man då kunna uppskatta dem bra delarna?
playing back the moments.
Det är helt sjukt. Jag längtar med hela min kropp. Med hela mitt hjärta och med hela min själ. Jag längtar och väntar på att du ska dra din hand över mitt hår, lyfta upp mig och kyssa mig. Först på munnen, sedan på näsan, efter det på kinden och fortsätta upp på pannan. Denna längtan av att få ha dina händer på min midja och att jag ska få ha mina händer på din bröstkorg. Den här jävla längtan. Jag kan inte få stopp på den, tro mig, jag har försökt. Men det är något med dig som gör att jag bara vill sitta i ditt knä och att alla ska tro att det är vi. Åh ni skulle se hans händer, jag börjar svamla bara jag tänker på dem.
what if we got it all wrong.
Det är märkligt hur en annan människa kan ha så stor inverkan på hur man känner sig. Jag vet att jag blundar lite för det, det erkänner jag. Men jag blir så jävla glad när du ställer dig ivägen med meningen. Jag blir så jävla glad när du kollar på mig med dina lysande ögon samtidigt som du ler. Hela dagen kan jag skratta åt ingenting bara för att du försökte fälla mig bakifrån. Är inte det sjukt egentligen? Jag vet ju självklart att du inte vill att jag ska ramla och slå mig, utan bara snubbla till. Men att jag kan bli glad för en sådan sak? Om någon jag inte tyckte om hade gjort det hade jag vänt mig om och glott. Nu bara skrattar jag och kommer med någon småkaxig kontring. Det är väl bara så att jag vill att du ska se mig, och även fast du kramar mig eller fäller mig betyder det att du gör det.
got it all wrong.
Jag såg honom idag. Ni vet han jag alltid pratar om, fan varför gör jag det egentligen? Jag borde ha glömt honom, för längesedan. För flera månader sedan. Men jag kan inte. Jag satt på bussen påväg hem. Hade satt mig långt bak för jag ville inte träffa någon, orkade inte prata med någon. Jävla skithår dag. Jävla skitfinne på haken. Jävla skitdag. Så stannar bussen några busshållsplatser längre fram. Där stod han, i sin mössa och lyssnade på musik. Han såg sådär fridfull ut, han såg ut som han inte brydde sig om någon tyckte han hade den fulaste mössan. Han hade precis som jag, stängt av omvärlden med hjälp av musik och jag kunde inte låta bli att tänka att vi var i samma värld. Oj vad det låter töntigt. Men så kände jag. Jag ville bara hoppa av bussen. Ställa mig framför honom och gråta. Och skrika. Och slå honom. Skrika att jag hatar det han gjorde mot mig och skrika att han borde kämpat för oss. Att han inte skulle gett upp mig. Skrika att han har förstört hela min höst (och vinter) och skrika att jag hatade honom. Även fast jag vet att det inte stämmer. Sen ville jag att han skulle omfamna mig, stryka mig på håret och sedan se in i mina ögon. Berätta för mig varför han gav upp, och att han ångrat sig varje dag. När jag tänkt hit rullade min buss vidare och han hoppade på sin buss bakom. Jag hatar att bo på landet.
I know what's on your mind.
Jag var inne på facebook precis, har man inte någon slags hatkärlek till den sidan? Utan facebook hade jag nog inte träffat min första kärlek och utan facebook hade jag inte vetat att min första kärlek har en ny flickvän. Kärlek- Hat. Tänk vad många det är som inte vågar ta kontakt, som vågar fråga om man får bjuda på en drink, men inte vågar hålla personen runt midjan påväg till baren. Tänk vad många det finns som dagen efter en perfekt kyss knappar in namnet på facebook och tvekar om man ska lägga till som vän. Tänk vad många det finns som har vågat skriva i chatten, och aldrig skulle våga fråga samma frågor i verkligheten. Vet inte riktigt vad jag pratar om ikväll, kanske jag försöker förklara att han höll på en tjejs lår på en bild, och att det gjorde lite ont.
will you tell me once again, how we gonna be just friends?
Tror ni att det är så att man aldrig kan hata någon man en gång har älskat? Jag vet inte. Jag önskar att jag hatade honom. Jag borde ju hata honom. Men när jag träffar honom kan jag inte låta bli att le. Jag kan inte låta bli att krama honom lika hårt tillbaka, om inte hårdare. Jag kan inte låta bli att inte ta bort hans hand från min midja och jag kan inte låta bli att sluta tänka på honom. Även fast han sårade mig som in i helvete. Jag älskade honom. Jag kommer aldrig kunna hata honom, för han visade mig kärleken under en tid. Det älskar jag honom för, jag hatar honom för att han gav upp.
Why are you afraid of love?
- För att jag vet hur det känns att stå på tå och kyssa någon ena dagen, och andra inte kunna andas.
- För att jag inte orkar ha massa fina minnen med dig och sedan se dig med henne på stan.
- För att jag inte vill slösa månader på att gråta och läsa dina sms.
- För att jag inte vill att det ska ta slut.
- Cause i've been in love.
ain't no reason.
Jag känner många skitstövlar. Ett minne som sitter så jävla djupt inne i mig, är när jag pratade med en killkompis. Han smsade med en tjej. Jag kollade på honom och frågade om det var någon han var intresserad av. Han kollade på mig, flinade och svarade, "nej fan, ska bara ligga med henne". Jag tappade hakan, visste inte vad jag skulle svara. Det var så mycket inom mig som ville ut. Frustrationen jag kände då är inte ofta jag känner. Jag kollade på honom och frågade vad fan han sa. Han flinade igen. Då brast det för mig. Jag är medveten om att det finns många tjejer där ute som drömmer om att ha en pojkvän. Som träffar en kille men som blundar för att han verkar vara en jävel. Behovet av att ha någon är större än att vänta på en som behandlar en rättvist. Jag hoppas att min killkompis tog åt sig i alle fall lite av vad jag sa, för fy fan för svin.
keep bleeding.
Jag tror att varje människa man träffar lär en något nytt. På något sätt tror jag människorna i sitt liv skapar en viss del av sig själv. Jag vet att killen i våras som jag grovhånglade i min soffa med, men som jag egentligen visste att jag inte skulle bli riktigt jävla kär i, har gjort mig livrädd. För det var precis som jag hoppade för honom, jag hoppade och väntade på att han skulle ta emot mig. Men precis innan mark flyttade han på sig och jag landade hårt. Och det tog lång tid för mig att resa mig upp. Bättre blev det inte när jag äntligen hade rest mig upp, borstat bort smutset från fallet, och återigen stod uppe vid stupet. Denna gången var jag så jävla kär i killen så jag var beredd på att slänga mig ut för stupet, och inte tveka en sekund. Vilket jag gjorde, men även han flyttade sig och jag landade på marken. Denna gång hårdare och jag låg längre kvar på marken och led. Med dem här två fallen i bakfickan hoppar jag inte. Det är synd, för när man blir fångad, är det nog jävligt fint.
I could use somebody.
Jag försöker låta bli att gå in på din facebook. Jag hatar att vara inne på din facebook. Jag hatar varje gång du kommenterat någon annan tjejs status. Även fast du kanske bara skrivit "när börjar vi imorgon?". Jag hatar att du precis har ändrat din relationsstatus från singel till i ett förhållande. Och jag hatar att jag inte kan gå vidare.
du är som att andas för.
Jag har en så förbannat stark kärlek till barn. Jag brukar tänka in mig i framtiden. Hur min framtid kanske kommer att se ut. Vad jag kommer ha för hårfärg. Om jag fortfarande kommer leva i converse eller kanske bytt ut dem till ett par bekväma gympaskor för att inte få ont i ryggen. Men framförallt, tänker jag på mina kärlekar jag kommer ha. Min man, som jag vill vara så förbannat förälskad i, trots att jag vet hans brister. Kommer jag ha ett barn? Kommer jag ha fler? Jag vet att jag kommer vara en mamma som lägger ner hela sin själ i mitt barns planer och kommer att skjutsa varje natt när hon eller han är 14 och vill hem från discot. Jag kommer vilja ta familjefoto till julen och skicka runt till dem jag älskar. Ibland vill jag bara bli vuxen och bilda något eget, något äkta och något att leva för.
stay.
När jag var hemma hos min killkompis som jag berättade i förra inlägget pratade vi även om tjejer och killar. Deras olika sätt att reagera på saker. Han sa till mig att om en tjej säger "rör mig inte jag vill aldrig mer prata med dig", och han låter bli, blir hon arg för det. Jag sa att hon blir arg för att hon vill att du ska kämpa för henne. Hon vill att du ska röra henne ännu mer och hon vill att du ska berätta hur mycket hon betyder för dig. Han kollade på mig länge och frågade sedan: Varför kan hon då inte bara säga det?
I want a perfect moment.
För ungefär en vecka sedan hade jag ett perfekt stund. En perfekt kväll. Jag och mina två vänner som står mig så när, oj vad jag vill visa vad jag älskar dem, någon dag ska jag göra något makalöst för dem. I alle fall. Vi åkte hem till min killkompis efter en kväll ute. Han är sådär fin. Ni vet. Lång, rufsigt hår och snälla ögon. Han hade på sig så fina kläder också. Jag känner honom inte jätte väl. Mina båda kompisar somnade snabbt i hans stora soffa, precis som hans kompis också gjorde. Jag satte på mina favoritlåtar och hann log och sa "du har bra musiksmak". Vi satt i hans soffa hela natten och pratade, och kysstes. Han frågade vad jag tror jag gör om 10 år, och jag frågade honom vad han tror han gör. Han hade så fina svar, så ärliga och så realistiska. Vi satt så hela natten. Pratade, och kysstes. Jag kom på mig själv tänka: låt detta aldrig ta slut. Men samtidigt var jag så medveten om att det bara var för den stunden. Vi kommer inte sitta såhär varje natt. Vi kommer inte gå hand i hand i stan och jag kommer inte presenteras som hans flickvän för sina kompisar. Jag vet ju det, och jag vet att egentligen gör det mig inte så mycket. Men det var nog den finaste och ärligaste kvällen jag haft på länge.
long day.
Jag hatar att jag har så stor säng. Det är ju en säng för två. Jag ligger alltid bara på ena sidan av sängen, aldrig att jag skulle lägga mig på den andra. Den är ju för någon annan, inte för mig. Jag önskar att jag hade en säng som var för en. Det gör ju lite ont varje gång jag går och lägger mig och kryper ner på ena sidan, och den andra är tom. Mina vänner tycker det bara hade varit otroligt skönt att ha en stor säng för sig själv, att kunna ta så mycket plats man vill. Men det är inte riktigt så jag ser det. Utan mer att det är något (någon) som fattas.
förresten, hoppas ni fick kysssa er kärlek igår. eller någon annan.
förresten, hoppas ni fick kysssa er kärlek igår. eller någon annan.
