- en blogg om kärlek

jag: vad hände med oss?
du: det kändes inte rätt

just då visste jag att vi var över, bara ett minne och ett bortvänt kapitel. det gör lite ont fortfarande att tänka på dig, men jag har gått vidare. du var ju bara en i mängden, och inte den i mängden.

jag kommer ihåg nervositeten innan han knackade på dörren. kollade mig i spegeln, duger jag för honom, är jag för ful. när det knackade på dörren ville jag bara flyga ut ur min egna kropp och befinna mig var som helst, ville inte vara flickan som väntade på sin kärlek, trodde hon. låste upp dörren, öppnade, försiktigt, försiktigt. där stod han, han hade sin gråa mössa. en snabb kram blev det som hälsning. lite småsnack om hur man mådde och så, ni vet som man alltid gör. vi tassade upp för trappan till mitt rum, i mina tankar tackade jag pappa för att han hade renoverat det förra året. annars hade man sett min fina hundtapet och alla klistermärkena på fönstret. jag såg på honom, ville att han skulle dra mig tätt intill honom och kyssa mig som ingen annan kysst mig. men har var inte sån, han tog aldrig första steget och gjorde aldrig något man inte var beredd på. vi satte oss i min soffa, fan fan fan, jag skulle tvättat sofftyget, var allt jag kunde tänka på. jag kunde inte koncentrera mig på filmen, andades jag för högt? hade jag valt en dålig film? satt jag konstigt? filmen tog slut och jag såg på honom, han såg på mig, inte som vanligt, han såg mig, såg mig och mitt långa hår och mina gröna ögon, tänkte han mycket på mitt födelsemärke på kinden, jag hade aldrig gillat det. plötsligt pussade han mig på pannan. båda slutade andas och det blev knäpptyst. jag gillar dig. lyckades jag få fram. tystanden som varade i några sekunder kändes som en evighet. vad skulle han svara? och jag gillar dig, jättemycket. resten av kvällen blev vi sittandes i min soffa, grovhånglandes. men det var något som inte kändes rätt, men jag sköt bort tankarna, han hade ju så fina kläder och han var ju en bra kille. är det såhär det ska kännas när man är kär, frågade jag mig själv. men jag visste ju att det inte var det. jag var inte kär i honom, jag var kär i kärleken.

jag kan aldrig sova om nätterna, så har det varit i ett tag nu. tankarna om att kunna väcka en varm kropp jämte mig som drar mig tätt intill sig och viskar att han inte somnar förrens jag har gjort det, snurrar i mitt huvud hela tiden. att ha någon som andas jämte mig, så jag inte känner mig så ensam. ensam, kall och otillräckligt är så jobbigt. jag vill ha en hand runt min kropp, jag vill ha läppar i min nacke och jag vill ha hjärtslag mot min rygg.

jag minns allt så väl, som om det var igår. vi skulle ta farväl eftersom min buss hade kommit, dumma buss tänkte jag. han kollade på mig och skulle pussa mig, jag vände bort och hans mjuka läppar blev som ett avtryck på min kind. fan tänkte jag, varför vände jag bort? när jag sedan satt på bussen, som alltid skumpade för mycket och gjorde att jag fick ont i magen, pep mobilen till. jag visste att det var från honom. "ville inte du pussa mig" fan, tänkte jag igen, jag hade förstört allt, jag nöp mig själv i armen, hårt, hårt. vad skulle jag svara? mitt svar blev "jo det ville jag, men jag har väldigt svårt att lita på folk" jag hade blivit sårad så många gånger innan, inte igen sa jag till mig själv, inte igen. precis som mitt svar var, var anledningen till att jag inte vågade pussa honom, det var ju bara en puss kan många tänka. men nej, det var inte bara en puss. det var ett svar att jag gillade honom också. vilket jag på något sätt inte ville, jag var ju så jävla rädd för att bli lika sårad som jag blivit förr. det tar så lång tid att läka. nästa gång vi träffades hade jag bestämt mig, man måste våga för att känna på kärlek. denna gången när vi skulle ta farväl stod vi i hans hus. hejdå viskade han i mitt öra och såg mig in i ögonen. hans läppar mötte mina och efteråt viskade han du vågade. jag hade gett honom mitt hjärta och hoppades inte att att han skulle hantera det fel, att skära i det och lämna dem där fula ärren  som jag hade så många av. jag orkade inte. men som alltid, slutade han höra av sig. vilket jävla svin. han visste att jag tyckte det var mer än bara en puss, att jag hade gett honom hela min tillit, och ändå slet han i mitt hjärta som ett barn på julafton. han gjorde mig rädd för kärleken, fan vad jag hatar honom för det. för kärlek kan vara så hemskt fint när inte svin är inblandade.

"the biggest mistake you will ever make is letting fear of I love you stop you from saying it"

 http://leloveimage.blogspot.com