Att sakna.
Om jag saknar honom? Varje dag. Varje morgon varje måltid och varje andetag. Men jag har lärt mig leva med det och lärt mig acceptera att avståndet mellan oss blev anledningen till att det inte blev något. Trots att det känns förjävligt så är bara läget så. Det är inte något jag kan göra åt heller. Men gud vad jag saknar dig i mellan åt. Ibland tänker jag på när jag satt i ditt knä och du kollade på mig när jag pratade med någon som satt jämte. Då måste jag säga något högt eller göra något för att döva ångesten som uppstår när jag tänker den tanken. Den blicken ger mig en sån längtan efter dig. Bara dig. Inget mer. Jag behöver inget mer. Jag behöver inte blommor eller presenter. Jag behöver bara dig för att känna mig fulländad.
Men jag har som sagt lärt mig leva med denna längtan och hur ont det än gör i mig i mellan åt kan jag inte låta bli att le åt att vilken tur jag hade att träffa just dig. Av alla dessa killar som finns så såg jag dig och du såg mig och vi var lyckliga. Det är fint och jag är glad för det.
