- en blogg om kärlek

Imorgon är det nyårsafton. Värsta dagen att vara singel, efter allahjärtansdag, enligt mig. Jag kommer ihåg för exakt 1 år sedan. Hur jag då hoppades, av hela mitt hjärta, att jag skulle ha någon att kyssa på tolv slaget som jag älskade. Inte bara kyssa någon för att göra det. Utan för att man menar det. Att man kysser personen för att man vill spendera det året som kommer med just den, och ingen annan. Jag ska nog pussa min bästis.

      
Jag läste precis igenom mina egna inlägg. Noga. Det är många av dem här inläggen jag gråter samtidigt som jag skriver. Det här är så äkta för mig. Ibland tänker jag på om jag skulle visa något av inläggen för en kille, som inlägget var skrivet till, hur han skulle reagera. Om min första kärlek som inte varade speciellt länge, skulle veta hur jag kände när han endast skickade ett sms. Hur jag kom ihåg att min mage fick som ett jävla slag i sig. Jag behövde spy men allt jag gjorde var att kolla på mina vänner och säga: han har inte tid. Efter detta bryta ihop och lägga mig i fosterställning, jag kommer ihåg det som igår. Den där känslan. Fy fan, jag önskar inte någon den känslan. Inte ens honom. eller jo. Hur jag 10 minuter efter sms:et bestämde mig för att supa mig redlöst full och hade min första riktiga fylla. Jag är medveten om att jag skriver mycket om honom i den här bloggen, även fast han inte ens förtjänar det. Men på något sätt bearbetar jag det fortfarande, även fast jag aldrig skulle erkänna det för någon annan.

Jag vill så himla gärna bli som jag var för ett år sedan. Till sättet. Jag vill så himla gärna våga ge varenda centimeter och varenda kroppsdel av mig själv till någon annan, och lita på att personen tar väl hand om det. Men det kan jag inte längre. Under detta året har jag lärt mig så mycket om kärlek, och det skrämmer mig vad mycket jag har att lära mig. Hur mycket det finns där ute som jag inte vet. Hur mycket som folk vet hur det känns. Vet hur det känns att kunna lägga sin hand på någons bröstkorg och veta att det är okej. För att han är din. Tänk vad mycket folk det finns som inte behöver oroa sig på vägen hem från bussen mitt i natten. För det går någon jämte dig och håller din hand. Tänk vad mycket folk det finns som vet hur det känns att inte kunna somna och viska- sover du. Jag vill veta.

Är det inte konstigt, hur mycket som kan hända på en månad? en månad och fyra dagar, t r e t t i o f y r a dagar har det gått sedan förra inlägget. Tänk så hade jag vetat det jag vet nu då. Jag har varit kär en gång, det var den killen jag berättade om i somras. Ni vet han där, han som fick mitt huvud att snurra bara av att läsa hans namn på mobilskärmen, och han som lärde mig hur det ska vara att få en äkta kyss. Det var även han som visade mig hur ett brustet hjärta känns, aj. I alle fall. Tänk så hade jag då vetat att det var han jag skulle dansa på ett dansgolv med och sjungt the sex is on fire en månad senare. Tänk så hade jag för en månad sedan vetat om att den killen jag träffade då bara var en skitstövel. Det skrämmer mig lite, tänk om en månad igen. vad är jag någonstanns då i livet? ligger jag i någons famn och pussas, delar jag vantar med någon lång, hånglar jag med någon jag är kär i på ett dimmigt dansgolv, jag hoppas.