jag sjönk och du tog båten och åkte.
Tänkte hur sorgligt det var när han och jag satt där. Båda visste att det var över. Båda visste att detta bara egentligen var onödigt. Att sitta här och hångla. Det ledde inte till något bra. Bara att jag föll djupare och djupare och att du drog dig längre bort. För du visste ju att jag ville ha dig. Så jävla mycket. Och även fast jag visste att du egentligen inte brydde dig fick jag inte nog av att ta allt jag kunde få av dig. Bara det var något. Spelar ingen roll om det var ett fult ord eller en puss i pannan. Bara något som var från dig. Tänker aldrig mer tillåta mig själv att sjunka till den nivån.
jag vill inte känna såhär längre.
Kom in på världens finaste blogg igår. Hon hade skrivit en mening som jag aldrig tror jag känt igen mig i så mycket som just den meningen. Jag vill inte läsa texter om olycklig kärlek och känna igen mig. För jag vill inte det. Jag vill kunna läsa en text där någon är ledsen över en kille och inte kunna förstå hur hon känner. För jag har glömt hur det är att vara olyckligt kär. Istället är jag personen som skriver om det. Personen som ständigt trampar runt bland olycklig kärlek istället för att inte förstå vad dem menar när någon har skrivit att "jag inte kan andas längre". Jag vill kunna bläddra igenom sånna inlägg utan att lyssna på sorglig musik och tänka på honom. Jag vill kunna bläddra förbi och släcka datorn och somna. Istället läser jag rad efter rad, minut efter minut och natt efter natt. Får inte nog av att känna igen mig. Får inte nog av att läsa att jag inte är ensam och får inte nog av att känna det. Känna hur någon sätter ord på mina känslor.
