- en blogg om kärlek

Vissa tar bara onödigt mycket negativ energi, du är ett bra exempel på det. Utan att prata med dig kan jag gå från att bli glad när jag tänker på dig, ledsen och besviken. Just nu ledsen, så fruktansvärt ledsen. Du har verkligen rivit upp ett gamalt ärr och inte gett dig förrän det blöder och blöder. Och ni vet när man river på ärr? Hur det aldrig slutar blöda. Hur man försöker med plåtster och papper men det blöder alltid igenom, på ett eller annat sätt. Kan någon stoppa blödningen?

Ofta när jag kommer hem från utekvällar är jag riktigt deppig. Tänk att ha någon att åka hem till, krya ner intill, ligga nära nära och berätta om kvällen man precis haft. Berätta om tjejen som fick i sig alldeles för mycket och berätta om bråket man sett. Tänk vad mindre ensam man skulle känt sig då? Man skulle känt sig så förbannat uppskattad. Att ha någon som lägger sitt ben om en och drar sig till en för att lukta på ens hår, medans man själv dör lite inombords så kär man är. Att vakna på morgonen och må som fan men ändå kunna ligga och skratta i sängen i några timmar med någon. Slippa vakna upp och fråga är detta verkligheten?

Kärlek. Så jävla skrämmande men samtidigt så jävla underbart. Den senaste tiden har jag valt att undvika killars blickar på dansgolv, jag har valt att blunda för att någon är intresserad av mig och jag har valt att inte kyssa tillbaka. Av den enkla anledningen att jag inte orkar. Orkar inte gå igenom allt igen. Orkar inte bygga upp dem här jävla förhoppningarna som jag alltid gör för att sedan rasa ihop bara för att han inte menade lika mycket med kyssen som jag gjorde. Är jag ensam om det? Att alltid bygga upp förhoppningar om allt? Förhoppningar och förväntningar. The more you care, the more you have to lose. Ibland önskar jag att jag var en sån tjej som inte var så förbannat känslig. En sån tjej som inte såg varenda blick han ger andra och en sån tjej som inte grät bara för att han inte smsade dagen efter. Men jag är sån.

Jag försöker låta bli att gå in på din facebook. Jag hatar att vara inne på din facebook. Jag hatar varje gång du kommenterat någon annan tjejs status. Även fast du kanske bara skrivit "när börjar vi imorgon?". Jag hatar att du precis har ändrat din relationsstatus från singel till i ett förhållande. Och jag hatar att jag inte kan gå vidare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva längre, mitt liv går upp och ner hela tiden. Ena sekunden skrattar jag- och menar det. Nästa sekund ligger jag i min säng och kramar kudden hårt för att inte man ska höra att jag gråter. Jag klarar inte av att ha det såhär, jag måste hitta en balans eller en trygghet. Det känns som allt rasar runt mig, muren som jag sakta men säkert byggt upp har rasat. Den ligger runt mig och jag letar förbryllat efter ett skydd. Något som kan hjälpa mig just nu, när mitt liv bara innehåller panik.

det sa bara poff så förstod jag, det är han jag vill ha. varför inser man inte vissa saker redan från början? nu när jag tänker efter har jag alltid kollat på honom lite sådär för mycket, jag har alltid skrattat extra mycket åt hans skämt och hans kramar har alltid betytt mest. sen när jag tänker efter, så tror jag faktiskt han också kollat lite extra mycket på mig, men det är så jobbigt att veta att det kommer aldrig att bli vi. jag vet nästan det. för han skulle inte klara av ett förhållande. han skulle inte klara av att han och jag blev vi. han gör så mycket annat och han är en kille som jag tror nöjer sig med att på festerna kyssa en tjej, som han egentligen inte gillar och inte kommer ihåg namnet på nästa dag. men jag vet, jag vet att han också är en kille som vill ha någon att somna jämte på kvällarna, han vill ha någon som följer med hans familj till deras lantställe, han vill ha någon att pussa på pannan och han vill ha någon som lånar hans kläder. han vill ha båda lika mycket, singellivet och förhållandet. och det lättaste är kanske singellivet då, jag tror att han är ganska kluven. det är lite synd att jag inte är likadan, eller egentligen inte, det är nog bra. men jag nöjer mig inte med att kyssa en främling som jag aldrig pratar med igen, jag vill så gärna somna jämte en varm kropp och jag vill så gärna känna trygghet. jag önskar bara att han kunde ge mig det.

det är så jobbigt med dig. jag vet egentligen inte varför, det är bara jobbigt. jag är så kär i dig, tror jag, kanske. eller är jag bara kär i tanken på att ha dig? jag är verkligen beroende av dig, så fort din arm snuddar mig kan jag knappt stå upp, min blick vet inte vad den ska fokusera på, och på senaste tiden har jag svårare att prata med dig, för de orden jag vill säga kommer liksom inte ut.

jag kom ihåg på den hemmafesten för ganska många helger sedan. jag hade fått i mig lite för mycket och allting var så himla bra. jag log. sen kom du genom dörren, jag nästintill svimmade. fumlade mig fram till dig och kramade dig, jag såg att du blev glad, dina ögon lös. åh du har så fina ögon. sedan satt du i soffan och ville att jag skulle sätta mig i ditt knä, det slutade med att vi pussades. vi stod där ute sedan och fortsatte att pussas, då la jag mina händer vid din midja och du drog din jacka runt mig, jag ryser när jag tänker på det.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig. På en väldigt kort tid har jag blivit någon jag inte är. Jag tror det är för jag känner mig så obekräftad. Jag har aldrig varit den tjejen som måste höras och synas eller ha kortast kjol och mest urringade linne. Det är jag inte nu heller. Men jag är en tjej som behöver närhet. Jag vill veta att jag duger. Men som man brukar säga, hur ska någon kunna älska dig om du inte älskar dig själv?

Idag blåser det ute, inte lite, utan ungefär lika mycket som det blåser inom mig. Det pågår just nu nästintill kaos inne i mitt huvud, mina armar, mina ben, i min mage och framför allt, i mitt hjärta. Han sårade mig rejält. Jag kan vakna mitt i natten och knyta näven hårt, hårt, försöker hålla tårarna i styr, biter i kudden, ingen ska få höra. Varje natt sätter jag på Melissa Horn och somnar gråtandes till hennes stämmor. Jag har varit med om detta förut (dock inte såhär tufft), och allt jag kan göra är att vänta, vänta på att smärtan sakta med säkert ska minska. Men snart orkar jag inte vänta mer.

Jag har nog aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, träffat en kille som kysser (kysste) som du. Jag blev helt palaryserad varje gång du mötte mina läppar. Jag tror inte man kan förstå vad jag menar om man inte fått en sådan kyss själv, om man inte fått uppleva och smaka och känna, just en sån kyss. Jag kom ihåg precis vad jag hade på mig den kvällen då du kysste mig för första gången. Mina slitna, vita converse, jeansen med hål i och det stora vita linnet, men den blåa kavajen över. "Hejdå sjömannen" fick jag höra av min lillasyster innan jag stängde ytterdörren, fan skulle inte valt dessa kläderna. Jag hade kysst några pojkar innan dig. Men det gick inte att jämnföra. Din hand på min rygg, smygande innanför linnet, upp längst ryggraden medan din andra låg på min kind. Precis som om den alltid legat där. Jag var tvungen att stå på tå och stod så nära dig, så nära så nära. Aldrig innan hade jag kysst en kille som höll om mig som du. Jag försökte skjuta undan tankarna på din förra. Va det hon som hade lärt dig kyssa som ingen annan? 

Om jag hade vetat att sista gången vi kysstes just skulle vara det, sista gången, hade jag aldrig slutat.

Har kommit på att jag skriver i denna bloggen endast när jag känner någon stark känsla som jag inte kan få ut genom att tala eller gråta eller skrika. Jag måste skriva, måste berätta och förklara och känna. I bloggen har jag skrivit när jag känt mig glad, svartsjuk, ensam, lycklig, besvarad, olycklig, och som nu, sviken. Aj vad det gör ont. Hur den känslan äter upp en innefrån och gör så halsen bränner och armarna gör ont. Hur benen inte orkar lyfta kroppen och hur huvudet inte fungerar. Hur magen knyter sig gång på gång och hur hjärtat värker. Just nu lyssnar jag bara på Missy Higgins och gör ingenting för allt känns så onödigt. Vad är meningen med att borsta tänderna när man ändå inte får möta dina läppar? Vad är meningen med att lyssna när det ändå inte är dina ord man får höra? Och vad är meningen med att sova om inte din kropp värmer min? Jag har blivit sviken förr, men inte som nu, aldrig som nu.

jag hatar allt som har med ordet ensam att göra. hatar att gå ensam, att se ensam ut, att känna sig ensam, hatar att vara ensam och framför allt hatar jag älska ensam. att vara ensam i ett förhållande med att älska den andra. varje gång jag sträcker mig efter hans hand, stoppar han sin i fickan. varje gång jag lutar mitt huvud mot hans bröst puttar han bort mig, och varje gång jag försöker pussa honom låtsas han som att han behöver göra något annat. det gör så ont varje gång att jag har slutat, jag har slutat försöka.

Fan vad hemskt det är, hur vissa låtar förstörs efter en romans. Den som var så bra. Känner ni igen er? Det går inte att lyssna på den utan att tänka på hans förbaskade händer som triumferade i samma takt på hans smala ben. Det går inte att lyssna på den utan att tänka på den där fina sommardagen när vi satt i parken och du hade med dig picknick. Hur du stolt visade upp att du inte hade glömt att ta kexen med choklad i, för du visste att jag inte gillade kex annars. Hur du retade mig, för man säger ju kex och inte chex. Det går inte att lyssna på låten utan att tårarna kommer längst kinderna, fan fan fan. Hatar dig, hatar dig och dina kex, låten var så fin med dig. fan fan fan, jag hade ju kommit över dig.

han. Han med dem där långa fingrarna som rör sig som ingen annans, som rör dig som ingen annan. Hans fina fräknar som på sommaren blir allt fler och fler, särskillt på näsan. Han med det håret som är lite för långt, men det gör inget. Han med skrattet som gör så du själv bara vill hålla om honom, och aldrig släppa. Han med ögon som alltid glittrar och säger, du är speciell. Det spelar ingen roll hur många kyssar du får av okända, vackra pojkar på ett dimmigt dansgolv, för det är inte hans.