This is how it goes
Har kommit på att jag skriver i denna bloggen endast när jag känner någon stark känsla som jag inte kan få ut genom att tala eller gråta eller skrika. Jag måste skriva, måste berätta och förklara och känna. I bloggen har jag skrivit när jag känt mig glad, svartsjuk, ensam, lycklig, besvarad, olycklig, och som nu, sviken. Aj vad det gör ont. Hur den känslan äter upp en innefrån och gör så halsen bränner och armarna gör ont. Hur benen inte orkar lyfta kroppen och hur huvudet inte fungerar. Hur magen knyter sig gång på gång och hur hjärtat värker. Just nu lyssnar jag bara på Missy Higgins och gör ingenting för allt känns så onödigt. Vad är meningen med att borsta tänderna när man ändå inte får möta dina läppar? Vad är meningen med att lyssna när det ändå inte är dina ord man får höra? Och vad är meningen med att sova om inte din kropp värmer min? Jag har blivit sviken förr, men inte som nu, aldrig som nu.
Hur ska det gå?
Jag vet inte riktigt hur jag ska överleva hösten utan en varm kropp och någon som gör dem mörka dagarna ljusa. Det kommer inte gå.
