- en blogg om kärlek

Jag såg honom idag. Ni vet han jag alltid pratar om, fan varför gör jag det egentligen? Jag borde ha glömt honom, för längesedan. För flera månader sedan. Men jag kan inte. Jag satt på bussen påväg hem. Hade satt mig långt bak för jag ville inte träffa någon, orkade inte prata med någon. Jävla skithår dag. Jävla skitfinne på haken. Jävla skitdag. Så stannar bussen några busshållsplatser längre fram. Där stod han, i sin mössa och lyssnade på musik. Han såg sådär fridfull ut, han såg ut som han inte brydde sig om någon tyckte han hade den fulaste mössan. Han hade precis som jag, stängt av omvärlden med hjälp av musik och jag kunde inte låta bli att tänka att vi var i samma värld. Oj vad det låter töntigt. Men så kände jag. Jag ville bara hoppa av bussen. Ställa mig framför honom och gråta. Och skrika. Och slå honom. Skrika att jag hatar det han gjorde mot mig och skrika att han borde kämpat för oss. Att han inte skulle gett upp mig. Skrika att han har förstört hela min höst (och vinter) och skrika att jag hatade honom. Även fast jag vet att det inte stämmer. Sen ville jag att han skulle omfamna mig, stryka mig på håret och sedan se in i mina ögon. Berätta för mig varför han gav upp, och att han ångrat sig varje dag. När jag tänkt hit rullade min buss vidare och han hoppade på sin buss bakom. Jag hatar att bo på landet.