ett år.
Har kommit på att jag skriver i denna bloggen endast när jag känner någon stark känsla som jag inte kan få ut genom att tala eller gråta eller skrika. Jag måste skriva, måste berätta och förklara och känna. I bloggen har jag skrivit när jag känt mig glad, svartsjuk, ensam, lycklig, besvarad, olycklig, och som nu, sviken. Aj vad det gör ont. Hur den känslan äter upp en innefrån och gör så halsen bränner och armarna gör ont. Hur benen inte orkar lyfta kroppen och hur huvudet inte fungerar. Hur magen knyter sig gång på gång och hur hjärtat värker. Just nu lyssnar jag bara på Missy Higgins och gör ingenting för allt känns så onödigt. Vad är meningen med att borsta tänderna när man ändå inte får möta dina läppar? Vad är meningen med att lyssna när det ändå inte är dina ord man får höra? Och vad är meningen med att sova om inte din kropp värmer min? Jag har blivit sviken förr, men inte som nu, aldrig som nu.
Så lät det för ett år sedan. PRECIS ett år sedan, på denna dagen faktiskt, fick jag mitt hjärta en sån smäll så den ännu inte är helt i balans. Ni vet när man är där med en kille, där i det stadiet när man varit med på hans fester med hans kompisar. Man har varit hemma hos honom den där första gången och man får inte nog av att kyssas. Jag kommer ihåg att vi kysstes så länge så mina läppar blödde på insidan. Visst, det låter brutalt. Men så in i helvetes jävla vackert. Jag hade, och har, inte varit så kär i någon som jag var i honom då. Sen plötsligt så var det över. Som en jävla orkan. Innan den är allt rätt lugnt och skönt, inget speciellt. Sen kommer den och vänder upp och ner på hela ens liv, får en att känna någon rädsla. Rädsla för att få livet i olika delar som man senare måste pussla ihop. Sen när orkanen är borta så finns bara oredan kvar. Allt ligger överallt och man vet inte vad man ska göra. Man känner bara en jävla sorg och frågar sig själv: Varför hände detta mig?
Jag måste säga att jag älskar din blogg. Jag älskar hur du skriver. Jag älskar det du skrivet. Jag älskar att i nästan varenda inlägg är det som att jag speglar mig själv, och vet att det inte bara är jag som går från heartbreak till heartbreak, fast det känns så när man går omkring bland vänner och släktingar som finner sitt livs kärlek i den första de faller för.
Tack. Kram!
Hej, din blogg är helt fucking underbar! du sätter verkligen ord för de känslor jag med ofta känner och du gör det så fruktansvärt bra. ville bara säga det :) kram
jag är kär i din blogg, tror jag. allt du skriver har sådan känsla, och man känner igen sig så väl. att vara sårad.
det var mest det jag ville säga. sen undrade jag en sak, hur gammal är du?
kramis.
Sånna kommentarer som ni skriver är en anledning till att jag fortsätter att blogga, tack underbara ni. Ni är fina som fan! Min svar på din fråga Francie är snart 18! Snart arton och jag vägrar gå igenom min artonårs dag med hjärtesorg, ska fan vara lycklig den dagen, jag vill verkligen det! puss på er
