you belong with me.
answers.
Fick inte in så många frågor men några och tänkte svara på dem nu ♥
Är du kär just nu?
Svår fråga. Jag vet inte. Jag vet inte om jag är kär i honom eller om jag hatar honom. Jag tror båda. Jag hoppas bara att jag snart inser att han inte är bra och att jag förtjänar någon som uppskattar mig.
Förklara den perfekta killen.
Jag tror han kommer att det finaste leendet i världen. Kommer ha brunt, krulligt hår och ha händer som formar sig runt mina kinder och kysser mig som om varje gång vore den första. Vara en bit längre än mig och kommer att hålla mig i handen när vi går bland folk. Han kommer ha den finaste personligheten och kommer att vara så snäll. Han kommer att ha humor som får mig att ligga dubbelvikt av skratt och han kommer att behandla mig som jag förtjänar att bli behandlad. Han kommer att vara trevlig mot min familj och kunna uppföra sig som folk. Samtidigt som han kan vara barnslig. Han kommer att älska mig för den jag är och acceptera att jag inte är perfekt. Detta är min drömkille.
Kan inte du lägga upp den texten du är nöjdast med som du skrivit i bloggen??
Självklart hjärtat! Har vissa jag gillar men någon jag tycker om lite extra är denna:
Jag tror att varje människa man träffar lär en något nytt. På något sätt tror jag människorna i sitt liv skapar en viss del av sig själv. Jag vet att killen i våras som jag grovhånglade i min soffa med, men som jag egentligen visste att jag inte skulle bli riktigt jävla kär i, har gjort mig livrädd. För det var precis som jag hoppade för honom, jag hoppade och väntade på att han skulle ta emot mig. Men precis innan mark flyttade han på sig och jag landade hårt. Och det tog lång tid för mig att resa mig upp. Bättre blev det inte när jag äntligen hade rest mig upp, borstat bort smutset från fallet, och återigen stod uppe vid stupet. Denna gången var jag så jävla kär i killen så jag var beredd på att slänga mig ut för stupet, och inte tveka en sekund. Vilket jag gjorde, men även han flyttade sig och jag landade på marken. Denna gång hårdare och jag låg längre kvar på marken och led. Med dem här två fallen i bakfickan hoppar jag inte. Det är synd, för när man blir fångad, är det nog jävligt fint.
you're not sorry.
I fredags var jag på en fest. Jag och mina kompisar hade så roligt. Vi skrattade och dansade och struntade i vad varenda person tänkte om oss. Men plötsligt bara kändes allt så meninglöst. Jag hatar dig för att du får mig känna att det var meninglöst. Hur det kan vara meninglöst att stå med mina närmsta vänner och dansa till favoritlåtarna. Det är ditt fel. Eller egentligen mitt fel som känner för dig. Men om du inte visat ditt intresse så förbannat mycket som du gjorde, hade jag inte känt mig så meningslös. Jag var tvungen att gå ut, frisk luft, frisk luft. Satte mig på trottoarskanten och såg på en av mina vänner som följt med. "Varför hör han inte av sig?". "För han är en skitstövel". Han är det, ett jävla as rent ut sagt. Jag förtjänar respekt och han visar inte det gentemot mig. Han har inte behandlat mig med respekt någon gång. Hur fan kan man falla för någon som man vet inte kommer fånga en?
impossible.
har du en fråga?
Ni är ju några stycken som kollar in varje dag, fina ni! Tänkte att vi kunde kolla om någon har en fråga? Vad det bästa med kärlek jag vet är eller kanske varför jag startade bloggen? Ställ frågan i detta kommentarsfältet och så ska jag svara på det i ett separat inlägg, och kom ihåg: Ingen fråga är dum, finns bara dumma svar. Puss ♥
tell me you love me or tell me you will leave me.
you need to realize that he doesn't care. And you could be missing out on someone who does.
Jaha, nu har jag väntat på att du ska höra av dig sedan söndag. Sedan söndag 10.56, när jag vaknade. Allt det du sa till mig, stämde det inte? Jo, det gjorde det nog. Jag vet det. Jag vet jag vet jag vet, jag vill. Men samtidigt ekar orden i rubriken inne i mitt huvud ständigt. Har ni också svårt att inse de sakerna ni vägrar? Är ni också så envisa så ni tror (hoppas) att det finns en förklaring till varför han inte hörde av sig? Att det finns en förklaring som ni skulle nöja er med. Det är så jävla mycket enklare att skylla på något/någon annan, än att själv inse att han inte vill något. Sen kommer tiden, då man inser att det inte är en själv han vill ha, och den tiden är nog värst. För under den tiden finns det ingen annan man skyller på än sig själv. På sig själv och sina brister. Och som jag skrev så jävla sant i förra inlägget, att man inte ska trycka ner på sig själv, så är det så förbannat svårt. För vad är annars felet än en själv? Svaret är egentligen att det är han som är felet, den tiden kommer också då man inser det.
olycklig jävla kärlek.
I want to be your girl and friend.
Jag är nervös. Ikväll ska jag iväg till samma ställen som han. Han som jag kollat på i ungefär 2 år och han som sa för en vecka sedan att han gillade mig. Dem här små besluten, vad bör jag ha på mig? Ska jag kanske ha lockigt hår eller föredrar han platt? Ska jag ha svart nagelack eller kanske prova rött? Vad kan jag göra för att han ska se mig mer än vad han ser dem andra tjejerna? Jag önskar jag inte brydde mig om vad han kommer att tänka. Men det gör jag. Jag vill att han ska se mig och allt annat stannar för honom. Han ser bara mig i rummet och han kan inte hålla sina händer i styr. Han börjar med en lätt puss för att sedan sära på mina läppar. Jag vill jag vill jag vill.
I love to forgive and forget.
Han sa att han gillade mig i helgen. Jag var full och sa att vi kommer att gifta oss när vi blir stora. Han sa det med. Jag vet att han menade att han gillade mig. För hans ögon kollade rakt in i mina, hans ögon kollade genom mina. Jag vet inte varför men plötsligt öppnades allt för mig. Jag har sett att han kollat på mig, men haft en bortförklaring och försökt lura mig själv att han inte vet mitt namn. Jag har sett att han sökt mina ögon och jag har sett att han försökt sätta sig så nära mig som möjligt. Jag har ju sett det, men inte vågat inse det. Jag vågar inte chansa. Jag borde våga, men han där jävla långa killen i somras har gjort mig rädd. Han hjälpte mig att bygga muren runt mig och den verkar vara omöjlig att bryta. Jag vill bara skrika till killen som gillar mig att han måste offra allt, han måste hamra med en spade för att bryta muren. Han måste få mig att förstå att han inte kommer lämna efter jakten. Varför är jag så svår?
I remember what you wore on our first day.
Jag tror man börjar bli kär när man får ett sms och blir glad, för att sedan se att det inte var från honom och bli lite ledsen. När man står och granskar sig själv i spegeln i en timme längre än man brukar, för man kan ju råka träffa honom. När man går i stan och kollar på jävligt fina underkläder, med förhoppningar om att få visa dem för honom. När man sitter vid datorn och ser att han är inloggad på facebook men kommer med bortförklaringar varför han inte skriver. När man omedvetet börjar planera vad man ska ha på sig första gången man ska träffa honom själv. När han är allt man vill prata om med sina kompisar, även fast man sagt samma saker flera gånger. När man inte kan sluta tänka på honom och man får en bekväm ilning i hela kroppen av tanken på hans händer på ens rygg.
we all sleep alone.
Ofta när jag kommer hem från utekvällar är jag riktigt deppig. Tänk att ha någon att åka hem till, krya ner intill, ligga nära nära och berätta om kvällen man precis haft. Berätta om tjejen som fick i sig alldeles för mycket och berätta om bråket man sett. Tänk vad mindre ensam man skulle känt sig då? Man skulle känt sig så förbannat uppskattad. Att ha någon som lägger sitt ben om en och drar sig till en för att lukta på ens hår, medans man själv dör lite inombords så kär man är. Att vakna på morgonen och må som fan men ändå kunna ligga och skratta i sängen i några timmar med någon. Slippa vakna upp och fråga är detta verkligheten?
no one around.
Kärlek. Så jävla skrämmande men samtidigt så jävla underbart. Den senaste tiden har jag valt att undvika killars blickar på dansgolv, jag har valt att blunda för att någon är intresserad av mig och jag har valt att inte kyssa tillbaka. Av den enkla anledningen att jag inte orkar. Orkar inte gå igenom allt igen. Orkar inte bygga upp dem här jävla förhoppningarna som jag alltid gör för att sedan rasa ihop bara för att han inte menade lika mycket med kyssen som jag gjorde. Är jag ensam om det? Att alltid bygga upp förhoppningar om allt? Förhoppningar och förväntningar. The more you care, the more you have to lose. Ibland önskar jag att jag var en sån tjej som inte var så förbannat känslig. En sån tjej som inte såg varenda blick han ger andra och en sån tjej som inte grät bara för att han inte smsade dagen efter. Men jag är sån.
