I love to forgive and forget.
Han sa att han gillade mig i helgen. Jag var full och sa att vi kommer att gifta oss när vi blir stora. Han sa det med. Jag vet att han menade att han gillade mig. För hans ögon kollade rakt in i mina, hans ögon kollade genom mina. Jag vet inte varför men plötsligt öppnades allt för mig. Jag har sett att han kollat på mig, men haft en bortförklaring och försökt lura mig själv att han inte vet mitt namn. Jag har sett att han sökt mina ögon och jag har sett att han försökt sätta sig så nära mig som möjligt. Jag har ju sett det, men inte vågat inse det. Jag vågar inte chansa. Jag borde våga, men han där jävla långa killen i somras har gjort mig rädd. Han hjälpte mig att bygga muren runt mig och den verkar vara omöjlig att bryta. Jag vill bara skrika till killen som gillar mig att han måste offra allt, han måste hamra med en spade för att bryta muren. Han måste få mig att förstå att han inte kommer lämna efter jakten. Varför är jag så svår?
