- en blogg om kärlek

Finaste kärleksminne?
Jag har så många som jag vill uppleva igen. Åh vad det är fint med kärlek nu när jag tänker på alla positiva minnen. Kanske den när jag tog hans hand inför hans kompisar och han höll hårdare tillbaks. Kanske den när han som aldrig vågade fråga något frågade om jag ville följa med honom till hans mormors sommarstuga. Eller kanske den när han och jag gick över övergångsstället och gick extra sakta bara för det var så roligt just då att låta bilarna vänta. Hur jag kom ihåg att jag tänkte att dem i bilarna såg på oss och tänkte att oj var kära dem är. Kanske är det den gången när han och jag kysstes för första gången och jag fick veta hur det var att kyssa någon man var kär i. Jag vet inte vilket jag ska välja.

Det känns som att du tror på 'den stora kärleken' och gillar att ha en kille som du håller fast vid. Men hur ser du på att vara med flera killar? Alltså inte fästa sig vid en. "Ligga runt" eller "hålla på" med många osv.
Jag dömer ingen men skulle inte klara av det själv, endast pågrund av att jag känner så lätt. Jag får känslor fort och intensivt och därför skulle det bli för jobbigt psykiskt för mig. Ibland önskar jag att jag hade varit sån som skulle kunna träffa flera samtidigt och egentligen inte mena något med någon. Men jag kan inte det pågrund utav att jag bryr mig för mycket i de flesta fall. Men jag skulle aldrig dömma någon som är med flera, om man klarar av det och är nöjd med det, samt att alla som är inblandade mår bra av det, antar jag att det är bra.

jag tänkte om du kanske kunde ge perspektiv och åsikter. Jag har träffat en kille till och från i över ett halvår, vi umgås i samma kretsar och går också på samma skola. Saken är att vi slutade nästan prata under 1-2 månader och då träffade han en annan tjej. sen började vi träffas igen och han var ärlig från början och berättade om henne och också att han var över henne vilket jag inte riktigt trodde på. Efter det träffade han henne några gånger ändå och jag kände mig så lurad på något vis, vi träffades ju också, oftast på fester men jag var hemma hos honom någon gång också. En gång satte vi oss ner och verkligen prata igenom vad vi skulle göra och då bad han mig att vänta på honom för han visste att han skulle komma till mig sen. Jag sa bara att jag inte kunde ha det så och att han fick bestämma sig direkt. Han åkte därifrån och vi bestämde oss för att släppa allting. 4 dagar senare åkte han till mig bara för att säga att han ändrat sig och insett att han ville vara med mig.Att han sagt det till henne och att jag fick honom att öppna ögonen. Sen dess har han ändrat sig till och från, ibland vill han ha mig, ibland verkar han inte ens se mig. Jag undrar bara om du varit i någon liknande situation, och just om det är värt att vänta då det ändå är så svårt att glömma.
Jag vet vad du menar och det är förjävligt. På den senaste tiden har jag valt att sätta ner foten. Att inse att jag förtjänar någon som jag inte behöver vänta på. Utan någon som vill vara med mig direkt och som inte vill vara utan mig. I detta fall måste du lita på din magkänsla, även fast den kanske inte säger exakt vad du vill att den ska säga. För om jag lärt mig något med kärlek så är det att magkänslan stämmer i de flesta fall. Även fast man hatar det. Jag tycker det var väldigt bra och extremt starkt av dig att säga att han fick bestämma sig nu, för det är helt rätt. Du ska inte behöva vänta på någon. Däremot vill jag inte säga för mycket då jag vet långt ifrån allt.

När jag träffade en kille som ibland ville vara med mig och ibland inte ville ha något med mig att göra för det så jävla jobbigt psykiskt för mig att jag tillslut inte klarade det. Jag var tvungen att bestämma mig och gå vidare. Det var jobbigt, men jag insåg att det fanns andra killar där. Även fast jag i den stund inte ville ha någon annan förutom honom. Men jag tänkte på min självrespekt och insåg att jag inte får låta mig själv sjunka så lågt att jag låter han tro att han kan behandla mig hur som helst, och ändå kunna få mig. Fina du, vad du än gör och vilket beslut du än tar, lova mig att du tänker på din självrespekt först?

Vad gör man när man gett upp? När alla är likadana och man inte tror på kärlek längre?
Snälla snälla du, sluta aldrig att tro på kärleken. Aldrig. Kärleken är den som får en att känna att man lever. Jag skrev ett inlägg om hjäresorg för ett tag sedan och det är så jävla viktigt detta:
Så ni som just nu går igenom hjärtesorg. Det är ett jävla helvete. Klumpen i magen som aldrig verkar vilja försvinna och det humöret man hade som aldrig verkar vilja komma tillbaka. Jag ber er, för er egen skull, tryck inte ner på er själva. Tyck inte att ni är fulast i världen, för det är ni inte. Tyck inte att den nya tröjan ni köpte bara ser tråkig ut och tyck inte att ni har en badhair-day varje dag, för det har ni inte. Vänd på det, tyck att ni är finast och att ni förtjänar någon bättre än skitstövlen. Unna er saker, ni förtjänar det. Gör saker ni tycker är roligt, inte för att ni är lyckliga, utan för att ni förtjänar att vara glada. Omge er med dem människorna som kan ta din hand på ett dansgolv och få dig att må bra. Det betyder inte att ni är över honom. Det betyder bara att du inte låter någon trycka ner dig, och att du är jävligt stark.