speak now.
the botten is nådd.
words can be more than just words.
eyes can tell lies.
Ni skulle sett hans blick. Ni skulle sett hans blick efter att vi kyssts. Jävlar vad bra han var på att kyssas förresten. Det kan vara för att jag kände (känner) för honom. Det var ju inte bara en kyss för mig, utan det var ju en förändring i hela mitt jävla osammanhängande liv. I ungefär 2 år har jag kollat på honom. Förstår ni? 2 år och jag har vetat att han har kollat på mig, ni vet, när man känner inombords att han kollar på en men försöker att tänka "nej du inbillar dig bara, du hade bara något i håret". Efter att vi kyssts första gången såg han rakt in i mina ögon. Han såg inte bara en tjej med bröst och längre hår utan han såg mig. Han kollade in i mina ögon och såg mig. För den jag var, eller är. Jag kommer aldrig glömma den blicken. Det går inte riktigt att förklara med ord. Hans ögon var lite blanka och hans blick flackade inte som den brukar. Den var helt stilla, såg in i mina ögon och bara kollade. Vi sa ingenting, vi bara såg på varandra. Sen dess har jag älskat honom.
hope there's someone.
För ett tag sedan kunde jag inte sova. Jag fick panik av tanken att lägga mig i min säng och lyssna på tystnaden. Ni vet, lyssna och höra att ingen finns i närheten. Att höra att man ligger här ensam. Vid tre på natten satte jag på en film och la mig i min säng bara för att försöka koncentrera mig på något annat. Jag slumrade till ofta men vaknade snabbt efter och var klarvaken. Vid sex när alarmet ringde hade jag dem flesta nätterna fått ungefär 2 timmars sömn. Så fort alarmet ringde tänkte jag på dig, varje jävla morgon. Hur kan samma person vara det man tänker på varje gång man vaknar? Så fort jag öppna ögonen sa jag högt fan, varje morgon. Varje gång jag kom hem la jag mig i sängen och sov, av utmattning. Så mycket jag grät varje dag brukar jag inte gråta på månader. Men sen kom en dag, jag vet vilken dag det var. Då jag ungefär en timme efter att jag vaknat tänkte på dig. Jag reagerade starkt över detta. Jag hade tagit ett stort steg och för mig betydde detta jättemycket. Jag älskar dig fortfarande, jag är fortfarande förkrossad och jag är fortfarande så jävla sårad och olycklig. Men jag kan åtminstonde äta frukost utan att bryta ihop.
jag följde dig längst vägen den natten.
hate that I love you.
Jag längtar tills denna jobbiga period är över, jag vet vad som väntar mig, been here done this. Denna jobbiga period framför mig som väntar, att vakna och tänka fan, att somna och tänka jag orkar inte vara ensam och att dansa och tänka var är du. Det jobbiga med detta är att jag är van. Jag är van vid denna känsla, hur man nu kan bli det, och jag vet att jag kommer må bättre. Så småningom. Det kommer att ta ett tag, kanske några månader. Men sedan ska jag må bra. Sedan förtjänar jag att må bra. Sedan ska jag hitta en balans i mitt liv och sedan ska jag njuta av livet. Jag orkar bara inte vänta.
svartsjuk.
Svartsjuk. Varför finns det ens? Varför fick jag en dubbel dos av det och varför kan du inte ens få prata med en tjej utan att jag måste gå ifrån bordet och se mig själv i spegeln och upprepa "skärp dig, skärp dig, det är bara en kompis, skärp dig". Jag visar det aldrig, aldrig. Jag tror att folk inte egentligen ens vet om att jag är särskilt svartsjuk. Denna egenskap hos mig hatar jag. Den är så jobbig och får mig att må så dåligt. Är jag ensam om detta? Jag är medveten om att flertal är svartsjuka men mina kompisar blir ofta förvånade när jag berättar att jag grät inne på toan för att jag såg han krama en tjej. Deras svar blir ofta "Namen, skojar du? Det var ju hans gamla skolkompis". Denna onödiga energi som gör så ont i kroppen. Det gör ont i mig och det är bara för jag bryr mig om dig. Har du någonsin varit svartsjuk för jag kramat en kille? Och har du någonsin varit tvungen att lämna bordet bara för att se din spegelbild och försöka lugna ner dig bara för du sett mig kolla på en kille? Jag tvivlar på det.
