- en blogg om kärlek

Jag kan inte äta längre. Inte för att jag har någon ätstörning utan för att jag har träffat den perfekta killen i hela mitt jävla osammanhängande liv. Jag har träffat en kille som inte bryr sig om jag har mjukisbyxor eller den tajtaste klänningen. Men det är sådär nytt och skört och man vet inte om det leder till något eller bara är en sommarromans. Jag vill att det ska leda till något fint. Jag är ganska bra på att förstöra sånna här saker bara för jag har så jävla dåligt självförtroende när det kommer till killar för jag har fått så många smällar. Det har blivit precis som om jag tvivlar så mycket på mig själv när det kommer till killar så jag försöker att inte vara mig själv. Men inte denna gången. Denna gången har jag redan från början varit mig själv. Och då har det gått bra. Jag gråter däremot nästan hela tiden bara för att jag är livrädd. Jag lovade ju mig själv för några månader sedan att inte fokusera mer på killar och inte ge en enda kille en till chans. På ett bra tag. Men nu kändes allt så rätt. Plötsligt förstod jag varför det aldrig funkat med dem andra killarna. Låt detta vara, jag brukar inte säga såhär, men jag förtjänar fan att detta går bra.