- en blogg om kärlek

Jag kom ihåg när jag blev kär för första gången. Den där nya känslan som man inte var alls bekant med. Herregud vad händer med min kropp när jag ser honom? Varför blir jag stum i hans närhet och vad i helvete tänkte jag på hela tiden innan han kom in i bilden? Jag brukade älska att åka bil för jag då kunde sitta och dagdrömma om hur det hade varit om vi varit tillsammans. Såg fram emot långa bilresor hela tiden och spenderade hela resan med att se ut genom rutan och bara tänka.

 

Idag är denna kille en bra vän till mig och ibland vill jag bara kyssa honom för att göra den lilla tjejen i mig glad. Jag är medveten om att det låter märkligt men jag vill på något sätt ge henne drömmen hon en gång hade. Eller jag hade. 

Vad ledsen jag blir. Vad ledsen jag blir över att jag släppte in fel människor i mitt liv som gjorde att det tog 5 år för mig att förstå att jag faktiskt förtjänar någon bra. Att jag förtjänar någon som står för det han säger, inte bara för att klockan är 02 och han behöver någon. Att jag förtjänar någon som har exakt likadan humor som mig och någon som är charmig. För vissa kanske detta är en självklarhet men om du hade frågat mig för 2 år sedan hade jag sagt att nej, han är alldeles för bra för mig och det finns andra tjejer som han hellre vill ha.

 

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv då jag känner med hela hjärtat att om jag blir dissad i en bar, eller inte får ett svar på ett sms, att det faktiskt inte är min förlust. Utan hans. Det är verkligen viktigt att förstå det. Att herregud killen som får mig kommer ta med fan vara lyckligast i hela världen. Han får ju mig? Han får vara med någon som är lojal, rolig och snäll. Min framtida pojkvän kan skratta sig lycklig.

Jag älskar dig, jag älskar dig och jag älskar dig och jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så jävla delad. Jag vill skriva på facebook men inte verka för på, jag vill prata med dig hela nätterna men samtidigt vill jag inte att du ska veta att jag är så kär i dig som jag är. Jag vill att du ska tro att jag endast är intresserad, inte mer. Inte att jag tänker på dig så fort jag vaknar. Eller att jag sover med mobilen i handen för man vet ju aldrig om du skulle kunna skicka något. Eller att jag inte kan koncentrera mig riktigt när folk pratar med mig. Herregud snälla jag behöver dig.

Vad mycket det är man inte vet om människor egentligen. Så många hemligheter och så många tankar som varje människa döljer och inte talar om för någon, inte ens en bästa vän eller ens man. Bäst att ingen vet om att jag om nätterna får panikångest eller bäst att ingen vet om att jag hoppar över lunchen för jag vill att mina revben ska synas i sommar. Man berättar att man kan ha ångest ibland men inte att man varje natt har panikångest eller man skrattar bort att man inte ska ha någon kaka för det är ju strax dax för bikinin. Men aldrig att man berättar att det faktiskt är något man mår dåligt av. Alla dessa hemligheter som befinner sig hos varje person som ingen någonsin kommer få reda på utan bara ligga och gnaga hos en själv. Som en jävla tickande bomb.

Vad jobbigt det är att sakna någon. Så otroligt påfrestande och saknaden inom mig ersätter alla andra känslor som jag vill känna. Lycka, uppskattning och glädje. Bara för att han inte är här. Som ett jävla hål som inte går att fylla med någonting för om jag fyller det med vin blir det bara så uppenbart att jag är ensam, och om jag fyller det med andra killar blir det bara ännu mer uppenbart att det är dig jag vill ha. Jag saknar dig.

Det spelar ingen roll att 31 personer gillade min bild på instagram på mig själv. För han gjorde inte det och jag tycker nu att det troligtvis är den fulaste bilden jag sett på mig.

Om jag saknar honom? Varje dag. Varje morgon varje måltid och varje andetag. Men jag har lärt mig leva med det och lärt mig acceptera att avståndet mellan oss blev anledningen till att det inte blev något. Trots att det känns förjävligt så är bara läget så. Det är inte något jag kan göra åt heller. Men gud vad jag saknar dig i mellan åt. Ibland tänker jag på när jag satt i ditt knä och du kollade på mig när jag pratade med någon som satt jämte. Då måste jag säga något högt eller göra något för att döva ångesten som uppstår när jag tänker den tanken. Den blicken ger mig en sån längtan efter dig. Bara dig. Inget mer. Jag behöver inget mer. Jag behöver inte blommor eller presenter. Jag behöver bara dig för att känna mig fulländad.

 

Men jag har som sagt lärt mig leva med denna längtan och hur ont det än gör i mig i mellan åt kan jag inte låta bli att le åt att vilken tur jag hade att träffa just dig. Av alla dessa killar som finns så såg jag dig och du såg mig och vi var lyckliga. Det är fint och jag är glad för det. 

Det har kommit till en punkt i mitt liv då jag sätter trygghet före lycka. Egentligen går väl dem ofta hand i hand. Men kärlek för mig är inte trygghet. Kärlek för mig är så långt ifrån trygghet man kan komma. Kärlek för mig är den största rädslan jag har. Att hela tiden gå runt och vara så livrädd över att jag inte ska duga för honom, eller att jag kanske inte är tillräckligt vacker för honom. Herregud hur ska man ens kunna se på mig när jag har dem där finnarna på hakan. Eller ens bli attraherad av den kropp jag har. Så fort jag blir kär, eller intresserad av någon är det som om någon drar bort en matta under mig. Jag har ingen kontroll och mitt liv blir bara en enda röra. All trygghet försvinner och killen jag gillar har fullständig kontroll över mitt mående. Det har kommit till den punkten i mitt liv där jag värdesätter trygghet före allt annat. Och därför vet jag inte om det är värt det längre. 

Jag behöver alltid få ett avslut. Alltid. Räcker inte med att något rinner ut i sanden. Utan måste få ett obesvarat sms, eller en reserverad kram eller kanske ett rakt nej. Jag måste få det för att kunna gå vidare. Annars tänker jag alltid men tänk om han kanske vill men inte vågar eller tänk om han vill men inte kan höra av sig. Tänk om, tänk om, tänk om. Dessa ständiga bortförklaringar jag gör som får mig att ständigt dra en på börjad relation till sin spets. Men jag måste. Annars kan jag inte gå vidare utan att tänka en massa. Det är så mycket lättare när man fått reda på att han inte vill för då slipper man tänka på så mycket utan då vet man. Även fast det gör ont så in i helvete. Så går det ofta över fortare än när man ska analysera. Som att riva av ett plåster. Bättre att få det gjort än att dra ut på smärtan. 

Där sitter hon i tunnelbanan. Hon är så vacker. Långt hår i perfekta lockar och längst upp på huvudet har hon en hatt. Hennes ögon ser lugna ut men det dem utomstående inte vet är att hon för tillfället har panik. Hon har för tillfället en extrem ångest och trots att hon ler mot farbron som slår sig ner i sätet framför vill hon bara skrika. Skrika och slå i väggarna och gråta samtidigt som hon faller ihop i en hög. Men hon biter ihop. Hon ser så lugn ut och hennes ångest som stiger mer och mer för varje station befinner sig endast i hennes kropp och huvud och hon är mycket medveten om att ingen någonsin kommer få reda på det. Bara hon och så kommer det att vara. Det regnar och det gör henne så jävla hopplös. Det är hennes tur att gå av och hon tar sin väska och ställer sig upp. Blickarna dras mot henne och trots att hon är medveten om det vill hon bara kolla på dem och skrika att ni har inte en jävla aning om hur jag mår. Ni har inte en jävla aning om hur det känns att känna sig såhär. Hon ler, går ut och sträcker på sig. Om ni bara visste. 

Jag kommer ihåg vad nervös jag var innan jag skulle träffa honom ute i somras. Jag visste ju att vi skulle träffas och det gjorde mig så förbannat nervös. Jag och mina kompisar satt på balkongen och jag kommer ihåg hur jag behövde stilla nerverna. Cider efter cider och klunk efter klunk. Men herregud, det hjälpte ändå inte. Klockan tickade iväg och när vi gick mot staden kommer jag ihåg hur jag höll hårt i min mobil. Kollade den konstant. Snart snart snart hör han av sig. Jag bara vet det. Det gjorde han. "Jag vill träffa dig". Jag mötte upp honom, hälsade med en puss och han sa att jag skulle sätta mig vid bordet tillsammans med hans vänner. Men det gjorde ju mig så jävla nervös. Han gjorde mig så jävla nervös. Jag ville inget annat än att sätta mig i hans knä och bara vara. Men jag sa att jag ville möta upp mina vänner och han sa nej men jag pussade honom och sa vi ses sen. Gick med raska steg till mina vänner och sa att jag dör. Jag dör jag dör jag dör och jag tror jag älskar honom. Vi är perfekta tänkte jag, hans lugna och mitt hetsiga kompenserade varandra så förbannat bra. Vi. Ja vi tillsammans var en så bra kombo. Han kom till klubben och jag drog han tätt intill mig och kysste honom. Sen var jag tvungen att köpa dricka och pussade honom på kinden. När jag såg honom nästa gång bytade han nummer med en annan tjej och där stod jag och dog inombords. Vi hade varit så jävla fina tillsammans. Och jag kan inte sluta tänka hur mitt liv hade sett ut om jag bara satt mig i hans knä när han bad mig. 

Högstadiet. Vad jag hatade och hatar det. Varenda genomborrande blick när man gick genom korridorerna och snälla snälla snälla sätt inte ut fälleben. Högstadiet fick mig att gå från den energiska och pratglada tjejen bli den blygaste personen jag någonsin mött. Att sitta på bussen påväg till skolan en morgon i januari och lyssna på the fray samtidigt som man kollar ut genom fönstret och tänker finns det inget mer. Finns det inget mer än ensamna bussturer och utanförskap. Jag var väl egentligen aldrig utanför på det sättet. Jag hade mina kompisar och ingen retade mig så jag inte ville till skolan. Men när man kanske inte tycker det är så självklart att köpa sprit av langarna och ha tajta linnen på sig blir man inte riktigt en i gänget. I alle fall inte i vår klass. Jag hatade den känslan på måndagen när alla satt och skrattade åt hur Emma hade låtsas vara en katt på badrummet samtidigt som Philip hade spytt på toan. Jag satt jämte och sa inte ett ord men tänkte på när jag och min familj satt i soffan på fredagen och kollade idol medan allt detta andra hände. Jag kände mig så utanför varje måndag men jag kände att vara hemma lockade så mycket mer än att dricka någon blandning som gör mig till en katt. Idag gör detta mig så jävla glad. Att jag trots känslan av att känna sig så jävla utanför var jag fortfarande hemma för jag ville det. När jag idag som 19-åring går ut känner jag att jag är glad över att jag tog vara på den tiden jag hade då. För nu har mina föräldrar skilt sig och det är något av dem bästa minnena jag har som barn. Hur jag kände trygghet hemma istället för att sitta i någon soffa med främmande människor och känna mig så jävla otrygg. Till er som går högstadiet nu vill jag bara säga att det finns mer. Det finns mer än regn på rutan på en skolbuss och det finns mer än tårar på söndagskvällen. Det finns så jävla mycket mer och du har turen att du kommer få vara med om det! Vänta bara och se.

Du var den enda på så mycket länge som fick mig att minnas, att det var såhär det kändes att leva. Precis som att allt i mitt liv varit en gråzon och sen plötsligt dök du upp och livet visade sig i regnbågens alla färger. Allt blev bra. Allt smakade gott. Alla människor var underbara, till och med den sura farbrorn i busshållsplatsen, och jag älskade varenda steg jag tog. Jag såg mig i spegelen och tänkte att ja, jag duger verkligen. Jag ser ändå rätt bra ut. Men sen, det kom som en oväntad käftsmäll. Precis som en påminnelse att nej, lycklig, det ska inte du vara. Och så såg jag mig själv i spegeln och såg den fulaste människan jag någonsin skådat. Farbrodern blev plötsligt bara en sur farbror och morgonkaffet smakade piss. Världen blev grå och jag blev så jävla ledsen. Jag saknar färger i mitt liv.

Att vara så förbannat jävla kär i någon som har samma känslor, fast för någon annan, gör så helvetes jävla ont. Att se personen man älskar tillsammans med någon får en att inte kunna vara kvar där man är. Utan man måste därifrån. Bort därifrån så man kan vara ensam. Vara ensam och koncentrera sig på att andas. Försöka få sminket att inte rinna ut alldeles för mycket men egentligen orkar man inte bry sig. För han ser ju ändå inte mig. Det är inte mig hans ögon lyser för och inte mig han vill krypa nära på natten. Och det gör så jävla ont. Den känslan får en att känna sig så maktlös och värdelös. För vilka kläder man än har på sig, hur högt man än skrattar, och hur lång tid man än tar på att fixa sitt hår så spelar det ingen roll. För han kommer alltid tycka hon är finast. Och det gör så jävla ont.