- en blogg om kärlek

Jag kom ihåg när jag hade förstått att det inte skulle bli vi. Ni vet när det gått lite väl lång tid för att han bara skulle höra av sig och vilja ses. Jag tänkte att det snabbaste sättet att komma över honom skulle vara att försöka  glömma allt. Strunta i hur jag känner och ersätta känslorna med andra känslor. Hånglade upp killar och trodde att kanske skulle några andras läppar läka mig. Men i slutändan satt jag ändå där i hörnet på en stol och suddigt kollade igenom dina facebook profilbilder. Längtade efter att få komma hem och dra av mig dem tajta byxorna och lägga mig i sängen och gråta. För det var ju inte någon av dem killarna jag ville ha. Även fast dem hade fina skjortor, eller snea luggar och smilegropar. Det var ju inte deras läppar jag ville ha. Det var inte deras ord jag ville höra eller deras hand runt min midja jag ville ha. Det var bara dina som betydde något på riktigt. Hur mycket någon annan än försökte, kanske behandlade mig bättre än vad du någonsin skulle göra så spelade det ingen roll. Det var så jävla betydelselöst bara för att det inte var du. Tänk att en enda människa kan få en att ge upp alla andra.