- en blogg om kärlek

Ibland kan jag känna mig så fruktansvärt ensam. Ni vet sådär ensam att om någon visste hur jag kände skulle dem vilja dö. Då skulle dem inte veta hur dem skulle bära sig åt för att hantera ensamheten. Bara att jag har börjat vänja mig. Vänja mig att inte tillhöra någon. Vänja mig vid att någon inte saknar mina andetag om natten och vänja mig vid att någon inte vill spendera sina söndagar med mig. Eller lördagar. Eller någon dag i veckan. Jag har börjat vänja mig vid tanken om att inte tillhöra någon som älskar mig så mycket att han är beredd att bo på gatan, bara han får vara med mig. Det är hemskt egentligen, att jag har vant mig vid att inte vara älskad av någon på det sättet man är i ett förhållande. Men jag antar att jag vant mig vid att inte vara någons kärlek. Ibland försöker jag tänka att det är inte detta kapitelet i mitt liv som jag kommer vara i tvåsamhet, men kanske nästa. Eller nästa efter det. Eller kanske sista. Är inte det det fina med livet? Att man vet aldrig. Plötsligt kanske man blir någons. Någons livs stora kärlek.