- en blogg om kärlek

Högstadiet. Vad jag hatade och hatar det. Varenda genomborrande blick när man gick genom korridorerna och snälla snälla snälla sätt inte ut fälleben. Högstadiet fick mig att gå från den energiska och pratglada tjejen bli den blygaste personen jag någonsin mött. Att sitta på bussen påväg till skolan en morgon i januari och lyssna på the fray samtidigt som man kollar ut genom fönstret och tänker finns det inget mer. Finns det inget mer än ensamna bussturer och utanförskap. Jag var väl egentligen aldrig utanför på det sättet. Jag hade mina kompisar och ingen retade mig så jag inte ville till skolan. Men när man kanske inte tycker det är så självklart att köpa sprit av langarna och ha tajta linnen på sig blir man inte riktigt en i gänget. I alle fall inte i vår klass. Jag hatade den känslan på måndagen när alla satt och skrattade åt hur Emma hade låtsas vara en katt på badrummet samtidigt som Philip hade spytt på toan. Jag satt jämte och sa inte ett ord men tänkte på när jag och min familj satt i soffan på fredagen och kollade idol medan allt detta andra hände. Jag kände mig så utanför varje måndag men jag kände att vara hemma lockade så mycket mer än att dricka någon blandning som gör mig till en katt. Idag gör detta mig så jävla glad. Att jag trots känslan av att känna sig så jävla utanför var jag fortfarande hemma för jag ville det. När jag idag som 19-åring går ut känner jag att jag är glad över att jag tog vara på den tiden jag hade då. För nu har mina föräldrar skilt sig och det är något av dem bästa minnena jag har som barn. Hur jag kände trygghet hemma istället för att sitta i någon soffa med främmande människor och känna mig så jävla otrygg. Till er som går högstadiet nu vill jag bara säga att det finns mer. Det finns mer än regn på rutan på en skolbuss och det finns mer än tårar på söndagskvällen. Det finns så jävla mycket mer och du har turen att du kommer få vara med om det! Vänta bara och se.