question.
För 1,5 år sedan var min pojkvän otrogen mot mig. Och sedan dess har jag inte vågat låta någon komma mig så nära som han var. Jag har inte vågat älska någon på nytt. Tack vare att jag är rädd för att bli sårad igen.. Just nu träffar jag en ny kille, men har väldigt svårt att "lita" på vad han känner. Fast än att jag vill låta honom komma så pass nära som jag en gång lät mitt ex göra. Är det något som gör att jag försöker hålla tillbaka.. Det känns som om jag tvekar på allt som har med kärlek att göra.
Vad är dina bästa tips för att komma över denna rädsla?
Denna rädsla är så jävla jobbig. En känsla man inte vill ha men som man ändå har. Trots att man försöker få den att försvinna vägrar den. Sätter sig kvar i kroppen som en jävla igel och släpper inte taget. Men jag tror att man inte behöver känna någon rädsla när man träffar honom. När man träffar killen som gör att man känner allt annat än rädsla. Man känner bara kärlek och man behöver inte känna rädsla. Jag hoppas det i alle fall, för jag väntar på honom. Väntar på att känna självklar kärlek där min rädsla inte visar sig.
Jag tror att man måste övervinna rädslan. Det är det det handlar om. Man måste bita ihop och rent ut sagt skita i att man är livrädd för att stå kvar ensam efter att man blottat sina känslor. För annars kanske man inte är sig själv, och då går det åt helvete ändå. Om man inte vågar ta ett djupt andetag och bestämma sig för att sina gamla ärr inte ska få hindra en från att få nya minnen kanske man aldrig får känna på kärlek igen.
Vad är dina bästa tips för att komma över denna rädsla?
Denna rädsla är så jävla jobbig. En känsla man inte vill ha men som man ändå har. Trots att man försöker få den att försvinna vägrar den. Sätter sig kvar i kroppen som en jävla igel och släpper inte taget. Men jag tror att man inte behöver känna någon rädsla när man träffar honom. När man träffar killen som gör att man känner allt annat än rädsla. Man känner bara kärlek och man behöver inte känna rädsla. Jag hoppas det i alle fall, för jag väntar på honom. Väntar på att känna självklar kärlek där min rädsla inte visar sig.
Jag tror att man måste övervinna rädslan. Det är det det handlar om. Man måste bita ihop och rent ut sagt skita i att man är livrädd för att stå kvar ensam efter att man blottat sina känslor. För annars kanske man inte är sig själv, och då går det åt helvete ändå. Om man inte vågar ta ett djupt andetag och bestämma sig för att sina gamla ärr inte ska få hindra en från att få nya minnen kanske man aldrig får känna på kärlek igen.
Kommentarer
Trackback
