I can barely say.
Något som skrämmer mig är ibland mig själv. Att kärleken till mig själv inte ska räcka till för att jag ska våga. Att jag inte ska känna mig tillräcklig för någon. Låter så sjukt men det är ju så. Ibland tror jag så lite om mig själv att det skrämmer mig. Jag erkänner aldrig för mig själv om någon är intresserad för mig. Det är mina kompisar som säger "men är du blind?" "varför skulle han ringa dig hela jävla tiden när han är full?". Jag är så rädd för att personen jag träffar plötsligt ska se igenom mig och se att jag kanske inte är så rolig som jag var i början. Eller jag kanske inte egentligen såg så bra ut. Därför bygger jag upp dem här jävla murarna. Dem rivs varje gång och där står jag utan skydd och är sårad och återigen säker på att jag inte duger. Hemskt men så jävla sant.
Jag tyckte det var så vackert när du skrev om de murar du bygger upp runt omkring dig. För det är precis så som jag brukar skriva om mig själv, och så jag känner. Hur jag bygger upp murar för att hålla dem på avstånd och inte låta dem såra mig. Och hur det alltid slutar med att jag låter mig riva murarna för någon som inte är värd det, någon som får mig att ligga krossad där i ruinerna.
Det är alltid fint att inte vara ensam om sina känslor. Även om man inte önskar det på någon.
