- en blogg om kärlek

Jaha, nu har jag väntat på att du ska höra av dig sedan söndag. Sedan söndag 10.56, när jag vaknade. Allt det du sa till mig, stämde det inte? Jo, det gjorde det nog. Jag vet det. Jag vet jag vet jag vet, jag vill. Men samtidigt ekar orden i rubriken inne i mitt huvud ständigt. Har ni också svårt att inse de sakerna ni vägrar? Är ni också så envisa så ni tror (hoppas) att det finns en förklaring till varför han inte hörde av sig? Att det finns en förklaring som ni skulle nöja er med. Det är så jävla mycket enklare att skylla på något/någon annan, än att själv inse att han inte vill något. Sen kommer tiden, då man inser att det inte är en själv han vill ha, och den tiden är nog värst. För under den tiden finns det ingen annan man skyller på än sig själv. På sig själv och sina brister. Och som jag skrev så jävla sant i förra inlägget, att man inte ska trycka ner på sig själv, så är det så förbannat svårt. För vad är annars felet än en själv? Svaret är egentligen att det är han som är felet, den tiden kommer också då man inser det.