- en blogg om kärlek

Fick en fråga precis i kommentarsfältet om min ålder. Som på alla kommentarer där ni ställer frågor, svarade jag med en kommentar, denna gången svarade jag att jag snart skulle fylla 18. Många som träffar mig i verkligheten tror att jag oftast är äldre än 20. En frågade om jag var 25 och det var ju att ta i lite... I alle fall. Snart fyller jag arton. Jag kommer ihåg när jag precis hade fått känna på kärleken, jag tror jag var 14, eller kanske 15. Då jag hade fått känna på den på riktigt. Ända sen då har jag varit så jävla olyckligt kär varenda gång jag fyllt år. Hur hemskt är inte det? Att som 15-åring vakna upp och veta att man äntligen får köra moppe som sina andra vänner, men inte glädjas ett skit åt det. Att på sin första dag som 17 år vakna upp och vara lite ledsen. Jag börjar gråta när jag tänker på det. Gråter för det är fel killar som fått mig känna såhär. Killar som inte bryr sig egentligen, som fått mig att känna mig så ensam. Jag har alltid trott att när jag fyller 18 kommer jag i alle fall vara lycklig, för då kommer jag vakna upp med en varm famn jämte mig som sjunger för mig och säger grattis. Nu vet jag att det inte blir så, men jag vill vakna upp och känna mig så jävla stark. Så stark och full av liv. Ett liv där jag ser fram emot att kunna gå ut med mina vänner utan att oroa mig om jag kommer in eller inte på krogen, eller om han ska dansa med någon annan när jag står jämte. Jag vill bara vara lycklig.