For Emma
Idag såg jag något så fint, det var så fint att till och med det tråkiga, regniga höstvädret plötsligt blev fint på något konstigt sätt. Jag var ute med min hund, har ni förresten någonsin tänkt på vilket fint djur det är? Både utanpå- och inuti. När min mormor var som allra sjukast och inte klarade av att stå på sina egna ben, satt hon i rullstolen i sin trädgård och såg på alla oss som lekte och sprang runt barfota i gräset. Min hund (som aldrig anstränger sig mer än han måste) tog ett skutt och satte sig i hennes knä- på något sätt tror jag att han fick en känsla av att hon kände sig ensam. I alle fall. Idag när jag gick ut med min hund gick jag förbi mina grannars hus, mannen i det huset har jag aldrig sett le, aldrig hälsat eller aldrig ens sökt ögonkontakt med någon. Hans steg är alltid bestämda framåt, och så även hans blick. Precis som att han inte gillar människor. Idag när jag gick förbi hans hus var både han och hans fru ute i trädgården. Ett barn hade dem springandes runt benen som jag antar var deras barnbarn. Mannens ansiktsuttryck går inte att beskriva. Hela hans ansikte var skrynkligt i massor med skrynklor eftersom han log sitt bredaste leénde, ögonen var blanka och hela hans ansikte lös av just lycka. Han såg på mig, log och hälsade högt. Han var så stolt, över denna person som sprang runt och skrattade och fäktades med pinnar. Hela jag blev varm i kroppen, även fast jag hade struntat i höstjackan.
