love is not for assholes.
jag minns allt så väl, som om det var igår. vi skulle ta farväl eftersom min buss hade kommit, dumma buss tänkte jag. han kollade på mig och skulle pussa mig, jag vände bort och hans mjuka läppar blev som ett avtryck på min kind. fan tänkte jag, varför vände jag bort? när jag sedan satt på bussen, som alltid skumpade för mycket och gjorde att jag fick ont i magen, pep mobilen till. jag visste att det var från honom. "ville inte du pussa mig" fan, tänkte jag igen, jag hade förstört allt, jag nöp mig själv i armen, hårt, hårt. vad skulle jag svara? mitt svar blev "jo det ville jag, men jag har väldigt svårt att lita på folk" jag hade blivit sårad så många gånger innan, inte igen sa jag till mig själv, inte igen. precis som mitt svar var, var anledningen till att jag inte vågade pussa honom, det var ju bara en puss kan många tänka. men nej, det var inte bara en puss. det var ett svar att jag gillade honom också. vilket jag på något sätt inte ville, jag var ju så jävla rädd för att bli lika sårad som jag blivit förr. det tar så lång tid att läka. nästa gång vi träffades hade jag bestämt mig, man måste våga för att känna på kärlek. denna gången när vi skulle ta farväl stod vi i hans hus. hejdå viskade han i mitt öra och såg mig in i ögonen. hans läppar mötte mina och efteråt viskade han du vågade. jag hade gett honom mitt hjärta och hoppades inte att att han skulle hantera det fel, att skära i det och lämna dem där fula ärren som jag hade så många av. jag orkade inte. men som alltid, slutade han höra av sig. vilket jävla svin. han visste att jag tyckte det var mer än bara en puss, att jag hade gett honom hela min tillit, och ändå slet han i mitt hjärta som ett barn på julafton. han gjorde mig rädd för kärleken, fan vad jag hatar honom för det. för kärlek kan vara så hemskt fint när inte svin är inblandade.
